Naturen kommer tillbaka

Jag har länge funderat på olika längre fotografiska projekt. Nu har jag bestämt mig för ett med rubriken "Naturen kommer tillbaka". Tanken är att fotografera övergivna miljöer där naturen är på väg tillbaka. Jag tror att det mesta jobbet måste göras i färg, annars tycker jag allt med om att jobba i s/v, men en del bilder kommer att handla om att det gröna kommer tillbaka in i gråa miljöer och det blir inte så tydligt i s/v. Jag får väl pröva mig fram lite vartefter. Här är två ganska nya bilder av den typ som jag tror att jag vill ha med, först i färg:

Sedan i s/v:

Synpunkter?

Fler bilder finns här

Besök på Moderna

Fick en eftermiddag över efter ett lunchmöte och tog en tur till Moderna och tittade på fotografi. Det är mycket att  ta in: 2 stora utställningar med material ur deras samlingar samt en stor utställning med Jeanloup Sieff. Gillade den utställningen och det finns oerhört mycket i de permanenta samlingarna som är bra och det är härligt att få se flertalet av de stora fotografernas bilder i verkligheten.

Fotografi kan vara så mycket och jag har lite svårt för delar av konstfotografin. Tog ett extra varv efter en espresso och stannade bara för det jag gillade och det blev i huvudsak porträtt och reportage. Landskap eller natur finns det inte mycket av. På något sätt blev det bara alltför mycket och visst kan jaga undra en del kring varför jag fotograferar. Jag har inga konstnärliga ambitioner egentligen. Men det är klart att jag vill någonting med mina bilder. Frågan är bara vad?

Jag kände mig överväldigad och lite matt när jag gick tillbaka mot Centralen för att ta tåget hem. Det var några dagar sedan och frågorna snurrar fortfarande i bakgrunden. Vad är det för mening med att jag går ut och tar bilder? Det fanns ett citat på utställningen med Jeanloup Sieff om vad som hände när han tog landskapsbilder, jag tror det var ungefär som så att en för honom oväntad effekt var att han fick ett förhållande till den natur som han fotograferade.

Själv går jag ganska ofta tillbaka till samma plats för att ta bilder och då blir det en relation till platsen och jag lär mig att se hur den förändras under året och vid olika tidpunkter på dagen. För två år sedan fotograferade jag en och samma sten på en strand utanför Gävle ett tjugotal gånger. Det var lärorikt, men nu tror jag att jag är färdig med just den stenen. Jag var tillbaka där förra helgen, men kände att det inte fanns så mycket nytt för mig just nu. Många av de klassiska landskapsfotona har tagits av fotografer som levt nära samma plats i decennier. Ansel Adams med Yosemite och Edward Weston vid Point Lobos. Det är vackra platser, men platserna är inte exceptionella utan det finns många andra platser där det går att ta vackra bilder. Jag läste en skildring av en fotograf som besökte Point Lobos och blev besviken över att platsen inte var så vacker som på Westons fotografier.

Vägval

Vägval låter väl lagom intressant, men är kanske en onödigt pretentiös titel på ett inlägg som handlar om huruvida jag ska behålla mina Sony-grejer eller inte. Jag köpte en Leica M9 i december förra året efter ett år av funderingar och flera beslut att inte köpa. Sedan har det blivit några objektiv, de flesta begagnade och alla har hållit toppkvalitet.

Jag har ett bra paket med Sonygrejer, ett a900-hus och 7 objektiv, mm Leican har som bekanta en hel del begränsningar, inga macro- eller teleobjektiv, mm så jag behöll Sony-utrustningen för att använda när den passar bättre. Men nu efter drygt 4 månader har jag inte rört mina Sonygrejer förrän jag tog en tur i torsdags med den utrustningen för att testa hur det kändes. Visst finns det plus: en sökare där man ser bilden exakt, en mycket bra display, möjlighet att komma nära. Men lite tunga grejer och alla objektiv känns stora. Bilderna blir bra, men saknar ibland det där lilla extra som kommer med Leican. M9 styrka är avsaknad av AA-filter och CCD-sensor samt bra objektiv som ger en suverän skärpa och färg, något som naturligtvis inte kommer fram helt på en jpg för webben.

Prylar är prylar och bilden är det viktiga. Jag har två huvudinriktningar för mitt fotograferande. Det första är natur som har gått från fåglar och macro till mer landskap och hur jag upplever naturen. Det andra är gatufotografering och människor. Det är ett ökande intresse och var anledningen till att jag drogs mot Leican. Om jag begränsar mitt naturfotograferande till att ta bilder av det jag ser så är inte Leican någon begränsning, jag har objektiv som täcker 25-90 mm. M9 är utmärkt för landskap och eftersom den saknar spegel går det att få bra skärpa även utan stativ, men visst händer det att jag använder stativ, men mer sällan än tidigare.

Några av mina bättre bilder har jag tagit med en Sony a700 och ett Tamron 18-250. Grejer som jag har sålt för länge sedan för att jag ville ha bättre kvalitet. Men det var den utrustningen som jag använde i början och den allra viktigaste förutsättningen för att ta bra bilder är att ha en kamera med sig och använda den.

Redan innan jag bytte till Leica så började jag använda fasta brännvidder allt mer av två skäl. Det första är kvalitet och ljusstyrka, men det andra var att känna efter om jag kunde tänka mig att gå över till ett kamerasystem utan zoomar och det fungerade bra. Jag fann att jag tvingades ta mer tid på mig och röra på mig för att får den bild jag ville ha och arbeta långsammare. Nu arbetar jag helt manuellt och andelen tekniskt ok bilder är minst lika hög som tidigare.

Jag tar bara de bilder som jag själv vill ha och det gör inget om jag missar något för att jag har fel objektiv på kameran. Det som oroar mig lite är att M9 nog inte riktigt trivs ute i regn, a900 tål ganska mycket.

Det här är faktiskt en fundering om vägval i mitt fotograferande, inte bara en lyxig prylfundering. Med M9 tvingas jag till disciplin, får hög kvalitet och  en smidig och lätt utrustning. Det kanske bidrar till att jag blir mer fokuserad och utvecklas som fotograf!?

Tankar på tåget om fotografering

Varit i Bretagne en vecka själv och fotograferat ganska mycket, mest landskap, men också lite människor. Det har blivit tid över för att fundera kring detta med fotograferingens mening. Om det finns en sådant utöver att det ger nöje och en viss tillfredsställes. Vilket kanske är ett tillräckligt bra motiv för att fotografera och detta inlägg skulle kunna avslutas nu. Men jag gillar att krångla till det ibland och har dessutom en lång tågresa Paris-Lausanne framför mig.

Någonstans läste jag att fotografi genomgår alla stadier som måleriet har passerat och att det är samma debatter under en kortare tid och i förenklad form.  Så om man vill lära sig något om fotografi bör man läsa konsthistoria! Det gjorde jag via en engelsk författare Gombrich och två av hans böcker "The story of art" och "Art and Illusion". Den första boken är ett standardverk, mycket välskrivet och lätt att ta till sig.

Han bygger sin historik på att konsten (bild, skulptur och arkitektur) har fyllt en samhällelig funktion. Det dominerande har varit religionernas olika behov samt att visa upp och glorifiera makten och den härskande klassen. Den har haft som grundläggande ambition att avbilda verkligheten och illustrera de religiösa myterna. Detta är naturligtvis en mycket grov förenkling, men var i huvudsak sant fram till mitten av 1800-talet då de flesta tekniska problemen kring avbildningens mystik var lösta. Sedan utvidgades ambitionen till att avbilda ljuset som vi ser det (impressionisterna) eller hela objektet (kubismen), mm Samtidigt hade fotografin kommit och "befriat måleriet" från det enkla avbildandet. I det senare verket "Art and illusion" analyserar han varför det är så problematiskt att avbilda och alla de möjligheter som finns till att skapa illusioner och hur vår hjärna gör det i många vardagssituationer. Det sker helt undermedvetet att hjärnan korrigerar för brister i perspektiven som fallande linjer. Men när vi ser samma sak i en tvådimensionell bild fungerar inte detta och vi har en dålig bild som vi har kunnat tagit från en punkt där vi tyckte att en byggnad såg bra ut. Nu med tillgång till bra displayer på baksidan av kameran kan sådana saker upptäckas genast eller till och med innan bilden tas genom se dem i liveview! För var det tuffare, då upptäcktes felen veckor eller månader efteråt när det ofta var omöjligt att ta en ny bild.

Fotografin har haft ett antal -ismer sedan dess som kan ses som reflektioner av olika skolor inom bildkonsten innan dess. Men har fram tills nu i huvudsak haft en avbildande roll i förhållande till verkligheten, Roland Barthes "det-var". Men med den digitala tekniken har detta luckrats upp allt mer och gränserna för vad som är fotografi eller annat bildskapande är flytande. Många fotowebbar tillåter kraftigt modifierade bilder och på t.ex 1x.com vimlar det av "kopior" på kända konstverk, exempelvis många surrealistiska verk. Samtidigt kan vardagsretuscherandet (räta upp en horisont, mörka eller ljusa upp olika delar av en bild, ta bort förargliga reflexer eller störande bildelement i bildens kant) knappast betraktas som manipulering längre.  Jag håller på den gamla regeln att allt som du kunde göra i ett mörkrum är ok och icke manipulering. Detta är i och för sig mest en definitionsfråga. Det finns många bra bilder som görs med digitalkameror och datorbehandling men för mig är det ändå en anständighetsfråga att veta när det slutar att vara ett fotografi.

Så vad är då fotografiets roll? För mig säger det något om verkligheten, det avbildar. Avbildningen behöver inte alltid vara realistisk, det kan ha till funktion att förmedla skönhet, väcka nyfikenhet, väcka debatt, mm. Fotografiet kan vara ett medel för att sälja varor eller tankar. Det kan också användas som del i propaganda. En serie fotografier kan berätta en historia, ensamma eller tillsammans med en text eller musik.

Måleriets avbildningsproblem med perspektivet och färgernas relationer till varandra och vad vi uppfattar som en korrekt, intressant eller vacker bild av någonting eller någon finns också i en enklare form i fotograferingen. Bara för att bilden kan tas på ett ögonblick så blir inte problemen med att återge en tredimensionell verklighet i två dimensioner oproblematiska. Detta är, tror jag, kärnan i fotograferandet. Garry Winograd lär att ha sagt att han fotograferade för att se hur olika situationer såg ut som fotografier. Den som väljer att använda s/v teknik får en serie ytterligare problem, men slipper några andra.

Jag har kommit dit i mitt fotograferande att jag nästan alltid ställer mig frågan "hur kommer detta att se ut som bild?" Ibland bestämmer jag mig för att det ska bli en s/v bild redan när jag tar den. Men jag måste erkänna att jag också tar det beslutet långt senare när jag sitter framför datorn. Nästa fråga är "varför vill jag göra en bild av detta?", "Vad vill jag visa?", "För vem?" Efter sex dagar i Bretagne med hav och vågor nästan varje dag så ledde detta till att jag ibland aldrig tryckte ned avtryckaren inför ytterligare några vackra vågor som slog mot en strand utan gick vidare med vetskapen om att det antagligen bara skulle blivit en bild som jag kryssade bort samma kväll. Å andra sidan har jag lärt mig att när jag väl har något att fotografera så är det bra att ta ett antal bilder med små variationer. Men påfallande ofta är den första bilden den som jag gillar bäst. Jag fotograferar nästan alltid manuellt numera vilket ger ytterligare anledning att reflektera innan bilden tas.

Att "ta ett fotografi" är bara första steget i en process som fortsätter med digital efterbehandling och publicering i bästa fall, och ibland  också utskrift av bilden i större format, vilket fortfarande är slutpunkten för "riktigt fotograferande" eller är det snart en myt? Det är tusentals människor som har sett mina bilder i digital form, men ganska få som har sett utskrivna versioner. Jag har ganska många "bra" bilder som jag ännu inte har skrivit ut, så vad är den yttersta meningen för mitt fotograferande egentligen? Är det gammaldags snobbism att säga att de är den tryckta bilden? Lite grann, men jag tycker att man lär sig mycket av att skriva ut bilderna och det finns bilder som inte riktigt går fram digitalt, men kan bli spännande som riktiga bilder. Det är en sann njutning att se med vilken precision det tvådimensionella fotografiet avbildar den del av verkligheten som jag valt att rikta kameran emot och ta en bild. Ett annat, sämre skäl, är att se att det har "lönat" sig att investera i bra optik och kameror. I och för sig är skillnaden mot enklare grejer marginell i varje fall i de format som kan användas på internet. Några av mina bättre bilder har jag tagit med enklare grejor som jag nu har sålt. Men det finns en njutning i att använda det bästa och när bildernas betraktas framför en stor skärm eller som utskrivna i A3. Då är det klara skillnader mot om billigare alternativ hade använts.

Jag skrev dessa rader igår, lördagen den 2 april och den dagen tog jag inte en enda bild. Idag har jag gjort en vandring i Alperna tillsammans med min son och hans flickvän, de bor här i Lausanne.

En bild på Trientglaciären därför att det var vackert och imponerande.

Novembergrått

Jag brukar försöka komma ut och fotografera åtminstone några timmar varje helg. Men förra helgen var det riktigt grått och regn eller snöglopp. Frampå söndag eftermiddag kom jag ändå iväg. När jag väl kom ut i skogen kändes det ok. Stativet var med och jag tog en serie bilder. Inga riktigt bra bilder, eller kanske. Det var bilder som återgav ett grått och ganska trist landskap på ett hyfsat sätt. Det går ju inte att trolla med ljuset. Så här blev det: