Tankar på tåget om fotografering
Varit i Bretagne en vecka själv och fotograferat ganska mycket, mest landskap, men också lite människor. Det har blivit tid över för att fundera kring detta med fotograferingens mening. Om det finns en sådant utöver att det ger nöje och en viss tillfredsställes. Vilket kanske är ett tillräckligt bra motiv för att fotografera och detta inlägg skulle kunna avslutas nu. Men jag gillar att krångla till det ibland och har dessutom en lång tågresa Paris-Lausanne framför mig.
Någonstans läste jag att fotografi genomgår alla stadier som måleriet har passerat och att det är samma debatter under en kortare tid och i förenklad form. Så om man vill lära sig något om fotografi bör man läsa konsthistoria! Det gjorde jag via en engelsk författare Gombrich och två av hans böcker "The story of art" och "Art and Illusion". Den första boken är ett standardverk, mycket välskrivet och lätt att ta till sig.
Han bygger sin historik på att konsten (bild, skulptur och arkitektur) har fyllt en samhällelig funktion. Det dominerande har varit religionernas olika behov samt att visa upp och glorifiera makten och den härskande klassen. Den har haft som grundläggande ambition att avbilda verkligheten och illustrera de religiösa myterna. Detta är naturligtvis en mycket grov förenkling, men var i huvudsak sant fram till mitten av 1800-talet då de flesta tekniska problemen kring avbildningens mystik var lösta. Sedan utvidgades ambitionen till att avbilda ljuset som vi ser det (impressionisterna) eller hela objektet (kubismen), mm Samtidigt hade fotografin kommit och "befriat måleriet" från det enkla avbildandet. I det senare verket "Art and illusion" analyserar han varför det är så problematiskt att avbilda och alla de möjligheter som finns till att skapa illusioner och hur vår hjärna gör det i många vardagssituationer. Det sker helt undermedvetet att hjärnan korrigerar för brister i perspektiven som fallande linjer. Men när vi ser samma sak i en tvådimensionell bild fungerar inte detta och vi har en dålig bild som vi har kunnat tagit från en punkt där vi tyckte att en byggnad såg bra ut. Nu med tillgång till bra displayer på baksidan av kameran kan sådana saker upptäckas genast eller till och med innan bilden tas genom se dem i liveview! För var det tuffare, då upptäcktes felen veckor eller månader efteråt när det ofta var omöjligt att ta en ny bild.
Fotografin har haft ett antal -ismer sedan dess som kan ses som reflektioner av olika skolor inom bildkonsten innan dess. Men har fram tills nu i huvudsak haft en avbildande roll i förhållande till verkligheten, Roland Barthes "det-var". Men med den digitala tekniken har detta luckrats upp allt mer och gränserna för vad som är fotografi eller annat bildskapande är flytande. Många fotowebbar tillåter kraftigt modifierade bilder och på t.ex 1x.com vimlar det av "kopior" på kända konstverk, exempelvis många surrealistiska verk. Samtidigt kan vardagsretuscherandet (räta upp en horisont, mörka eller ljusa upp olika delar av en bild, ta bort förargliga reflexer eller störande bildelement i bildens kant) knappast betraktas som manipulering längre. Jag håller på den gamla regeln att allt som du kunde göra i ett mörkrum är ok och icke manipulering. Detta är i och för sig mest en definitionsfråga. Det finns många bra bilder som görs med digitalkameror och datorbehandling men för mig är det ändå en anständighetsfråga att veta när det slutar att vara ett fotografi.
Så vad är då fotografiets roll? För mig säger det något om verkligheten, det avbildar. Avbildningen behöver inte alltid vara realistisk, det kan ha till funktion att förmedla skönhet, väcka nyfikenhet, väcka debatt, mm. Fotografiet kan vara ett medel för att sälja varor eller tankar. Det kan också användas som del i propaganda. En serie fotografier kan berätta en historia, ensamma eller tillsammans med en text eller musik.
Måleriets avbildningsproblem med perspektivet och färgernas relationer till varandra och vad vi uppfattar som en korrekt, intressant eller vacker bild av någonting eller någon finns också i en enklare form i fotograferingen. Bara för att bilden kan tas på ett ögonblick så blir inte problemen med att återge en tredimensionell verklighet i två dimensioner oproblematiska. Detta är, tror jag, kärnan i fotograferandet. Garry Winograd lär att ha sagt att han fotograferade för att se hur olika situationer såg ut som fotografier. Den som väljer att använda s/v teknik får en serie ytterligare problem, men slipper några andra.
Jag har kommit dit i mitt fotograferande att jag nästan alltid ställer mig frågan "hur kommer detta att se ut som bild?" Ibland bestämmer jag mig för att det ska bli en s/v bild redan när jag tar den. Men jag måste erkänna att jag också tar det beslutet långt senare när jag sitter framför datorn. Nästa fråga är "varför vill jag göra en bild av detta?", "Vad vill jag visa?", "För vem?" Efter sex dagar i Bretagne med hav och vågor nästan varje dag så ledde detta till att jag ibland aldrig tryckte ned avtryckaren inför ytterligare några vackra vågor som slog mot en strand utan gick vidare med vetskapen om att det antagligen bara skulle blivit en bild som jag kryssade bort samma kväll. Å andra sidan har jag lärt mig att när jag väl har något att fotografera så är det bra att ta ett antal bilder med små variationer. Men påfallande ofta är den första bilden den som jag gillar bäst. Jag fotograferar nästan alltid manuellt numera vilket ger ytterligare anledning att reflektera innan bilden tas.
Att "ta ett fotografi" är bara första steget i en process som fortsätter med digital efterbehandling och publicering i bästa fall, och ibland också utskrift av bilden i större format, vilket fortfarande är slutpunkten för "riktigt fotograferande" eller är det snart en myt? Det är tusentals människor som har sett mina bilder i digital form, men ganska få som har sett utskrivna versioner. Jag har ganska många "bra" bilder som jag ännu inte har skrivit ut, så vad är den yttersta meningen för mitt fotograferande egentligen? Är det gammaldags snobbism att säga att de är den tryckta bilden? Lite grann, men jag tycker att man lär sig mycket av att skriva ut bilderna och det finns bilder som inte riktigt går fram digitalt, men kan bli spännande som riktiga bilder. Det är en sann njutning att se med vilken precision det tvådimensionella fotografiet avbildar den del av verkligheten som jag valt att rikta kameran emot och ta en bild. Ett annat, sämre skäl, är att se att det har "lönat" sig att investera i bra optik och kameror. I och för sig är skillnaden mot enklare grejer marginell i varje fall i de format som kan användas på internet. Några av mina bättre bilder har jag tagit med enklare grejor som jag nu har sålt. Men det finns en njutning i att använda det bästa och när bildernas betraktas framför en stor skärm eller som utskrivna i A3. Då är det klara skillnader mot om billigare alternativ hade använts.
Jag skrev dessa rader igår, lördagen den 2 april och den dagen tog jag inte en enda bild. Idag har jag gjort en vandring i Alperna tillsammans med min son och hans flickvän, de bor här i Lausanne.
En bild på Trientglaciären därför att det var vackert och imponerande.
Jag har också upptäckt att det är många bilder jag aldrig gör, det där vackra jag fotograferat 100 ggr. Kan jag inte göra en bättre bild än jag tidigare gjort så låter jag bli.
MVH
Christian
Bättre att använda hyperfokalen. Skärpedjupet har ju 2/3 av skärpan framför fokuspunkten och 1/3 bakom. Ställer du på oändlighet missar du 1/3 av skärpedjupet i bilden. De flesta objektiv har en liten skala som visar hur skärpedjupet beter sig vid olika bländare.
Påminn mig så kan jag visa när vi träffas nästa gång.
MVH
Christian