Med långtele i naturen

Något av det bästa jag vet är att röra mig fritt i naturen, helst med en kamera och ett teleobjektiv. Gärna långt. Inget stativ, det passar ibland, men hämmar rörelsefriheten. För några år sedan investerade jag i ett 500mm som blivit en trogen följeslagare under resor och vandringar. De allra flesta förknippar långa telen med fåglar och skygga djur, men det går utmärkt att skapa naturbilder med det snäva utsnitt objektivet ger. Skarpa detaljbilder eller medvetna suddisar. I brist på fåglar och djur som motiv, är det roligt att leka med det snäva utsnitt som brännvidden ger.

Under en tur i augusti vid sjön som ligger närmast föll ljuset vackert när solen dalade. Himlen stod i brand och naturens krafter visade sina bästa sidor.

Naturkraft

Gömmaren är en källsjö med friskt vatten och hyggligt med fisk. Under en längre stund kunde jag sitta på klipporna och följa en fisk som simmade i ytan runt en sten.
 Vågspel

Här försökte jag också hitta en så ren och avskalad bild som möjligt. Vågornas långsamma rörelser skapade mönster likt ett kalejdoskop.Spegelblank

Solens sista strålar färgade himlen och jag försökte hitta ett sätt att fånga färgerna. Med det snäva utsnittet är det mycket svårt att hitta något genom att rikta objektivet direkt mot himlen. Genom att utnyttja speglingarna i vattenytan av himlen och några vasstrån, tycker jag att färgerna kom till sin rätt.
 Vattenfärger

Det kanske är lite knäppt med landskapsfoto med långa teleobjektiv, men jag tycker det är roligt och en utmaning som förvånansvärt ofta betalar sig. Visst funkar det?

Bedragen

Okej, jag hade fel. När Terje Hellesö blev anklagad för bildfusk, försvarade jag honom. Mest principiellt, eftersom det inte fanns i min sinnevärld att någon skulle driva ett bildprojekt så vansinnigt fel. Montera in internetbilder i sina egna - helt otänkbart, så gör man inte om man är en uppburen fotograf med äkthet som viktigaste princip. Anklagelserna framstod som svepande och dåligt underbyggda, nu vet jag bättre. Idag är det ganska lätt att se manipulationerna, men det jag anade inte då. Därför känner jag mig totalt bedragen. Dessutom försvarade jag honom, då känns det extra surt.

Terje har inte varit min ledstjärna, men i kraft av sin status bland naturfotografer, har jag sett det som allmänbildning att då och då betrakta hans bilder. För min del har jag sett det som ett sätt att utvecklas. Fotografer har olika stilar och man uppfattar och uppskattar dem olika. Tyvärr nådde Terjes bilder aldrig fram till mig. I mina ögon har Terje varit duktigare som skribent än som fotograf, men det är av akademisk betydelse idag.

Naturfotografen Hellesö är slut. Det är tragiskt - och rättvist.

Vägen framåt är rak - men smal och hal.   Skåne 27 december 2010. Foto: Arne Bivrin