På hemvägen tog jag en omväg, behövde klappa om lite träd

Hade ärende till Vallentuna idag och då vädret var vackert tog jag omvägen förbi två stora ekar.Det är alltid trevligt att spatsera runt dessa varelser och filosofera lite. Det här är en av dem, hon är fortfarande rätt hel. Enbart hennes storlek inger respekt. Blad finns bara på vissa grenar så kanske börjar hon närma sig sin riktiga ålderdom. Marken runt henne är full med ättlingar, det kan ju vara ett annat tecken på att naturlig föryngring pågår.  Man kan också se att många grenar är avsågade. Jag kan tänka mig att hon faktskt utgör en liten bit av kommunens budget och del i den kommunala omsorgen.

Nä det här blev för nära......nu ser man ju bara skrynklorna.

Så här är bättre, nu bär hon upp hela världen.  I alla fall taket på bilden.

Som en åldrig Medusa låter hon sina grenar sträcka ut sig. Hon tar plats denna dam.

Här är den andra eken, den har tiden redan tagit det mesta av men den är fortfarande ett mäktigt landmärke. Den är lite gömd inne på en skogsväg och kanske ingen ivrig säkerhets-nisse hittar hit.Hon kan gott få trilla samman där hon står.Jag brukar klappa om henne när jag har vägarna förbi. Väldigt respektfullt förstås, i hennes värld är jag lika långlivad och betydelsefull som en mygga.

Vänta på att löven faller, rapport från en oas i Stockholm

Vet ni var det här är någonstans ? (En hint är att det är i Stockholmstrakten, så ni som inte är nollåttor kan ha svårt att gissa...om ni inte har tagit en utflykt hit förstås.) Hursomhaver, det här är en oas som rekommenderas. Man kan få sig en god lunch i växthuset, vill man slå på stort finns här en stjärnkrog med ett ärevördigt namn. Annars kan man bara gå runt och flanera.

Höstvädret var så där fint som det bara kan vara när det är som bäst. Sol, blå himmel och träden var överdådiga. Vi var inte de enda som tagit hos hit så det tog en stund att få parkering. Överallt var det människor, barn som gamla. Alla verkade så nöjda, folk nickade och log när man möttes. Kanske var det kameran eller kanske maken och jag såg trevliga ut, eller så visste vi alla att en sån här dag är en gåva. Och någonting vi alla delade som hade tagit oss hit denna dag. En dag att gömma i hjärnvindlingarna för att sen ta fram när nordanvinden blåser och det långa mörkret är det enda beständiga. Det finns någonting i hösten som tar fram barnet i en, överdådet av färg och form gör att det är lätt att släppa taget om det förståndiga och bara hänga med och förundras över denna trädens teater som spelas upp. Man blir liten i så många bemärkelser, men liten på ett bra och skönt sätt. Här finns ingenting som behöver fixas och inget att kontrollera eller styra, ett större och mäktigare skeende  är i farten vare sig vi vill eller ej. Bara och koppla av som det barn av Moder Jord vi alla är.

 Vissa kombinationer står ut och fångar ett öga som letar motiv.

Alla former som skapas av enkla skiftningar i lövens färg.

Som att simma i ett gult hav.

Barnen hittade gungan fast den var lite gömd.

Fler än jag var ute med kamera.

Den lilla mannen bara satt här. Väntade.Föräldrarna ropade men han ignorerade dem så länge han kunde.Snälla, kan du inte komma nu, sa mamma. Nej, sa pojken, jag väntar. Jag vill se när löven faller. I tanken har jag sedan dess suttit där med honom, väntandes och följandes lövens väg till marken. Se, han hade ett förstånd utöver det vanliga den lille mannen. Vissa saker i livet är viktiga och annat är bara struntsaker. I hans ålder är det lättare att se det viktiga och låta sig undra och förundras. Sen kan det ta  ända tills man nästan är gammal innan man igen  inser vikten av att förundras.

Svartvita flygetyg

Naturen är inte alls svartvit, speciellt inte så här års. Men nu passade det mig att visa den i svartvitt.Så då gör jag det. Så det så :)  ....Ha det gott allihopa, för mig börjar helgen.....om 1 timme och 40 minuter, inte för att jag är den som räknar men man måste vara noggrann med tiden.  Hur skulle det se ut om man slarvade med den. Då kanske den försvann. Och vad skulle man göra då. Då kanske allt bara stelnar till ett gigantiskt stilleben. Det vill inte jag medverka till så där för räknar jag noggrant tiden och vips är det bara 1 timme och 38 minuter kvar tills min helg börjar.Slut på lunchen, nu ere sista mötet som gäller. Kanske säger jag något klokt och vettigt eller så skiter jag i det, bara har en trevlig stund med (arbets)kamraterna.

Stillsamhet

Det finns ett värde i att sitta still.Att vara stillsam. Att vara en bland många.Lugnt och stilla som ett strå bland andra strån. Blåser det  böjer man sig. Trampar någon ovarsamt lägger man sig platt.Sen reser man sig. Lyser solen så sträcker man på sig.När vintern kommer, vila en stund, rota sig i sin mylla.När värmen kommer börjar man om igen.  År efter år, vår efter vår. Ingenting förgås. Ibland vill jag vara som gräset. Oförstörbar.

kompis

Bilder på en kompis som vandrat vidare.Hon trodde alltid hon var mycket större i storlek än hon var och ingen nändes berätta för henne hur det verkligen stod till. Alla närgångna cyklister och brevbärare fick en första hands upplevelse av att de gjorde intrång. Hennes matte satte upp en skylt "Varning för mycket liten hund", allt för att få besökare att förstå att den här damen hade skinn på näsan. Alla som hörde till hennes stora bekantskapskrets behandlades dock mycket väl.Vi förstod alla att det var en ynnest att räknas som tillhörande. Nu så här i efterhand kan man säga att det var en stor och viljestark själ i en något mindre kropp. Hon var som alla våra kompisar av detta slag, alldeles särdeles klok och förståndig. Då och då hälsade hon på i mitt hus, ibland bodde hon här för en vecka eller så.

Understa bilden minns jag fortfarande som det var igår, vi såg rakt på varandra, länge länge. Under den stunden var vi bara två varelser som försökte förstå vad det här med att finnas till var. Det tror jag hon skulle hållt med om.