#Blogg100/96 Inga stories denna helg

När jag vaknade i morse slog det mig åter att kursen Edit - Att skapa stories, som  jag skulle gått under helgen inte blev av. Det kändes ganska ruttet att kursen blev inställd då jag hade en tanke med vad jag ville uppnå med kursen. Nåväl, jag vet faktiskt inte om min idé hade passat men jag hade verkligen velat sätta fingret på vad som finns där i mina bilder, gemensamma nämnare, en röd tråd.

På måndag är det sex år sedan min mamma hastigt lämnade oss och jordelivet. Sex år, yngste sonen var bara fyra år och jag tror inte att han minns mormor alls. Äldsta sonen var 6 år då mormor gick bort och kanske har han något minne av henne? Jag vet inte... Själv har jag under de senaste året känt av en större saknad av min mamma. Vi hade inte den bästa relationen när hon levde och kanske umgicks jag inte tillräckligt mycket med min mamma under de sista åren hon levde??

Vi hade ingen bra kommunikation hon och jag, dvs vi pratade sällan om känsliga ämnen. Ibland tog behovet att prata över och jag tog upp känsliga ämnen med henne, men oftast höll jag det mesta för mig själv. När jag ser mammor med sina vuxna döttrar umgås och göra saker tillsammans så kan jag känna av ett sting i hjärtat. Varför hade inte jag den kontakten med min mor? Idag är det försent. Väldigt mycket försent! 

Just nu funderar jag över att göra en fotobok med bilder som beskriver mina känslor och tankar kring saknaden av min mor, de många åren av psykisk ohälsa samt min väg mot ett liv utan depression och ångest. Denna tanke finns med mig när jag tar med mig kameran ut och fotograferar. Men hur jag kan göra verklighet av min idé står skrivet i stjärnorna. Jag har visst en hel del med "vackra" och stämningsfulla bilder att fylla en bok med men jag skulle vilja utmanan ming själv mer och t ex få in en serie porträtt med mammor och döttrar tillsammans...

Kvällen är fylld av tankar... 

Mammas grav i Grangärde.

Bilderna ovan (sommaren 2014) är från paradiset i familjen, Källtorpet i Nyhammar som mina förädrar köpte för många år sedan och där de skulle leva gott efter pensionen. Nu bor pappa kvar där och mina barn njuter av att vara där, framför allt Simon som fått åka upp till morfar själv under några lovdagar.