OmTag. Om att förhålla sig till sitt fotograferande

Man går runt med sin kamera och tar sina bilder. Frågan är om man alltid går ut för att fotograferar eller om man aldrig gör det?

Jag går sällan ut för att fotografera, däremot har det blivit en vana att alltid ha kameran med och fånga sådant jag eventuellt springer på när jag är ute. När jag säger att jag sällan går ut för att fotografera stämmer det bara delvis, om jag plåtar på natten går jag som regel ut för att fotografera. Dock vet jag sällan i förväg hur och vad.

Men det jag skriver om här handlar om vardagsfotograferandet, och där sker det hela spontant för min del. Det verkar som många andra bestämmer sig för att fotografera och mer eller mindre schemalägger sina fotoaktiviteter: ”På lördag skall vi in några stycken och gatufota…”

Ett sådant förhållningssätt skulle aldrig fungera för mig, om jag i förhand skulle bestämma mig att gå ut för att fotografera skapar det en förväntan på resultat vilket i sig förvandlar den alldagliga och spontana promenaden till en prestation som skall utföras.

När man går runt med kameran på mitt sätt så blir det ibland några bilder och andra gånger inte, det ligger i sakens natur. Fördelen är att man inte behöver känna att man misslyckats med några föresatser de gånger det inte blir något, just för att man inte haft några föresatser.

I dag när jag var ute med hunden sprang jag först på Hans Tell som också finns på fotosidan. Därefter en konstnär som skapade sandskulpturer vid vattnet och avslutningsvis tog jag en bild i Tantolunden då jag tyckte att ljuset hade något av Josef Sudek över sig.

Som sagt för mig fungerar förhållningssättet att aldrig gå ut för att fotografera, men att alltid fotografera.

OmTag. Valborg

Det är Valborg och krogen inväntar anstormningen. Boy George finns där på sin hedersplats i baren. Ett utsnitt i tiden från en Valbogsmässoafton i Stockholm.

OmTag. Anledningen till många problem är en dysfunktionell demokrati där extremideologier ser sin möjlighet att komma in

Hade ett snack med en polare idag om det problematiska i hur man bemöter ickedemokratiska krafter med en stark våldsideologi i ett demokratiskt samhälle? Just detta är kanske demokratins äldsta problem: Hur hanterar man ickedemokratiska krafter i ett demokratiskt system?

Upprinnelsen var Svenskarnas partis demonstration i Jönköping i morgon 1:a Maj. Just att välja 1:a Maj är en provokation i sig själv, och givetvis en medveten sådan. Jag är övertygad om att dessa antidemokratiska våldsideologier väljer just 1:a Maj för att få så stort medialt genomslag som möjligt. Man räknar givetvis med motdemonstrationer och hoppas på att det skall bli sammandrabbningar som gör att man kan framställa sig som martyrer.

Nu är det givetvis svårt när dessa nazister med rätta väcker en sådan avsky, men det effektivaste vore säkert att slå en järnring med poliser runt dem och att allmänheten och media sket i dem. Jag tror att man skulle ta udden av dessa extremyttringar som bygger på konfrontation om det inte blev vare sig konfrontation eller medial uppmärksamhet. Att man alltså behandlade det som en skock tokstollar som var ute och gapade, vilket jag anser att man borde göra med dessa grupper.

Mer problematiskt då med SD som har ägnat de senaste åren till att putsa på sin image, jag tror dock inte att man behöver skrapa speciellt länge på fernissan innan de bruna färgerna börjar lysa igenom. Det är ju också ganska uppenbart när man följer den oändliga raden av klavertramp från ledande företrädare på olika sociala medier.

Men jag saknar den djupare analysen om orsakerna till att dessa krafter kan växa, ytterst är det de etablerade politikernas misslyckande som ger eko i den folkliga opinionen. Tittar vi i Sydeuropa är utvecklingen verkligen skrämmande, men det borde inte heller vara någon överraskning att folkligt missnöje ökar med skyhög arbetslöshet, ekonomisk kollaps som alltid drabbar dem som inte har del i problemen och en allmän hopplöshet. Detta har alltid varit en grogrund för extremism. Bara att titta historiskt, jag tror mig kunna påstå att detta är en betydande ingrediens i uppkomsten av alla extrema samhällssystem i ickedemokratisk och djupt intoleranta riktningar sedan demokratins födelse.

Det man givetvis borde se till är att riva det ekonomiska system som har en stor skuld i problemen och göra något åt det korrupta pampvälde som följt i dess kölvatten. Detta är ingen liten sak givetvis, speciellt då många av de styrande skor sig på det rådande system och knappast kommer att lämna det ifrån sig frivilligt. Men till att börja med måste demokratin ta makten över marknadskrafterna (som de så där lagom anonymt brukar kallas). Allt handlar alltid om hur man på bästa sätt fördelar begränsade resurser.

Det är knappast rimligt att de 85 rikaste personerna har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder människor tillsammans (enligt SvD). Om man inte inser att detta är ett gigantiskt problem som vår demokrati måste komma till rätta med så kan vi nog förvänta oss fler och fler extremgrupper med rena våldsagendor på våra gator. Om man inte lyckas komma till rätta med detta grundläggande problem har demokratin diskvalificerat sig själv, och vad det skulle innebära törs jag knappt tänka på.

OmTag. Fotoboken

Fotoboken är alltid aktuell. Jag köper själv en hel del fotoböcker, alltså inte böcker om teknik runt fotografi utan böcker med bilder av fotografer jag gillar eller är nyfiken på. Många av böckerna går jag igenom under en period och sedan blir de mest stående i bokhyllan. Andra tittar jag i lite då och då, men ett fåtal återkommer jag regelbundet till. Vilka böcker man gillar beror givetvis på tycke och smak, det tenderar också att ändras lite över tid. Men för mig är det viktigt att titta på många olika fotografers bilder och även att försöka ta till mig sådant som jag inte själv håller på med. Jag tycker att det ger en fotografisk allmänbildning som jag anser är nödvändig om man vill fördjupa sina egna färdigheter inom fotografi, men kanske framför allt om man skall tycka en massa om fotografi vilket jag gärna gör. Om jag kokar ned till det jag för närvarande anser är de viktigaste fotograferna för mig och de böcker som gör dem mest rättvisa skulle det bli följande sju böcker utan inbördes ordning:

Henri Cartier-Bresson: Photographer

Sergio Larrain: Vagabond photographer

Sune Jonsson: Och tiden blir ett förunderligt ting

W. Eugene Smith, utgiven av La Fabrica (om jag förstått rätt)

Brassaï: Paris by night (den gamla varianten med det fina trycket)

Sebastião Salgado: Workers

Koudelka utgiven av Thames & Hudson

Det är viktigt att vi köper en fotobok då och då, speciellt i dessa tider där vi gärna konsumerar ”gratis” på nätet. Dels ger boken en helt annan möjlighet till fördjupning och dels krävs att någon är beredd att betala om vi skall kunna se dessa och nya fantastiska fotografer i framtiden. Men det handlar också till en väsentlig del om att bilda sig själv inom det område som intresserar oss alla, fotografin.

OmTag. Skolan

Det har debatterats en hel del om skolan den sista tiden, vi står oss sämre och sämre i en internationell jämförelse, elever på KTH har inte ens grundskolekompetens i matematik och så rullar det på. Det var en intressant artikelserie i SvD där det framkom att många av dagens föräldrar och även eleverna ser sig mer som kunder på en marknad än föräldrar och elever?! Blir inte betygen och studieresultaten vad elever och föräldrar förväntar sig så skyller man på lärare och skola.

Tydligen är det inte direkt ovanligt att föräldrar genom påtryckningar och även hot försöker få läraren att ändra betygen när de inte är som man hoppats. Ytterst kommer skolan och lärarna i kläm från två håll, dels från elever och föräldrar och dels indirekt från skolledningen då många hotar att ta sina barn och sin skolpeng och dra vidare om lärarens vitsord inte sammanfaller med vad föräldrar och elever önskar.

Samtidigt håller våra politiker mest på och käbblar om vem som bär ansvaret för dagens debacle. Bättre om de seriöst tog tag i problemet, även om det betydde att man blev tvungen att slakta några heliga kor efter vägen.