OmTag. Fotografen

Vi hade tagit tunnelbanan till Karlaplan jag och hunden för en promenad ut på Djurgården. Jag träffade honom på Djurgårdsbron, han la märke till min kamera så vi började snacka. Det visade sig att han tidigare jobbat som fotograf, främst bröllop och porträtt vill jag minnas.

Sedan gick luften ur marknaden och det följdes av personliga svårigheter, nu stod han på bron och sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning. Jag kommer ihåg hans ödmjukhet och vänliga personlighet.

Svårigheter kan drabba vem som helst. Ett förlorat jobb, en skilsmässa och följande personliga problem kan vara det som står emellan ett ordnat liv och Situation Stockholm, något för oss alla att fundera över då och då.

OmTag. Kommentarer och en bussresa

Det är alltid en pågående debatt här på fotosidan om etik när det gäller till exempel bloggar. Men även vad gäller pooler kommer diskussionen upp lite då och då, detta att svara på kommentarer.

För egen del svarar jag personligt på alla kommentarer som innehåller en fråga där man kan förvänta sig ett svar. De andra kommentarerna brukar jag tacka för i klump. Jag tror att denna ”känslighet” för att inte få svar på sin kommentar ofta beror på att vi bloggar olika och har olika syften med våra bloggar?

En del använder bloggen för att visa sina bilder och då blir funktionen av kommentarerna den samma som att lägga bilder i pooler, och i poolerna är det ju standard att tacka för kommentarer liksom att det viktiga är att få några över huvud taget.

För andra, liksom mig själv, är texten som regel det viktigaste, ofta fungerar bilden mer som en utfyllnad lite på samma sätt som en artikel i en tidning. Där tycker jag inte att det är lika naturligt att svara på alla kommentarer, detta har inget med snorkighet att göra.

Kommentarer som efterlyser svar svarar jag på, inte alltid annars. Man kan tycka vad man vill om detta, men något som jag tycker är lite unikt på fotosidan är att så många har åsikter om hur andra gör. Om någon väljer att svara på kommentarer eller inte är väl upp till vederbörande, jag väljer ju själv både vad jag skall läsa och om jag vill kommentera.

På samma sätt skulle man ju kunna fara ut mot alla som läser utan att kommentera om man ser det från andra hållet? Det finns också dem som anser att en kommentar skall ge en tillbaka, följaktligen kommenterar man kanske många gånger just för att man själv söker uppmärksamhet?

Den typen av pingpong kommentarer tycker jag personligen är ganska fruktlösa, oavsett om det gäller bilder eller bloggar, då de inte har sitt ursprung i ett genuint intresse för den andre utan ofta handlar om den egna behovstillfredsställelsen. Nog om kommentarer, låt var och en göra som den själv vill tycker jag, det är sedan upp till var och en om man vill kommentera eller inte.

Bilden: Ibland tar vi bussen för att bara gå en del av sträckan, det här var en sådan gång. Hunden börjar bli äldre och då kan det vara skönt med lite kortare promenader då och då, och om jag inte vill skylla på hunden kan det också bero på att husse är lite trött ibland.

OmTag. Berättaren

Det var midsommartider och han satt där i gräset med termos, portfölj och blommor i knapphålet, berättaren. Jag brukar springa på honom lite då och då, han berättar kärleksfulla historier mot betalning. Han brukar ta sin lilla paviljong i tältduk och några campingmöbler med sig och slå sig ned på någon plats i staden.

Ett sätt att finna gemenskap och umgänge antar jag. Nu satt han där i gräset med blommor i knapphålet vid midsommar här vid Hornstull. Jag frågade om jag fick ta en bild, växlade några ord och promenerade vidare genom staden. Undrar om jag får se honom med sina kärleksfulla historier även denna sommar, berättaren.

OmTag. En midsommarpromenad genom stan

Många promenader har det blivit genom åren. Jag och hunden har avverkat åtskilliga mil på stadens gator. Jag lever ju ensam med ett mycket sparsamt socialt liv, det är mest jag och hunden, och då finns en hel del utrymme för dessa promenader.

Midsommarafton 2012 tog vi en promenad genom staden, det är en speciell känsla just på midsommar. Stan ligger i det närmaste öde, de flesta är utflugna, och man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Vi knallade upp på berget i Observatorielunden och tog en titt på kentauren, Sigrid Fridmans fina skulptur som har sitt säte där. Skulpturen är magnifik där den står och blickar ut över staden med stadsbiblioteket som fond, en plats väl värd att besöka.

Efter detta gick vi hemåt mot Södermalm för att inta inlagd sill, gräddfil med gräslök och färskpotatis, en tradition jag håller fast vid även fast det bara är jag och hunden numera (hon tycker också om inlagd sill).

Nu är det snart midsommar igen, tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, jag tycker inte att det var länge sedan vi stod där på berget, trots att det snart är två år sedan.

OmTag. Fotografiska och utställningar

Det har blivit några svängar till fotografiska sedan de startade. Jag var ganska kritisk till en början, inte till fotografiska i sig utan till att de hårdlanserade sig som ett fotografiskt museum och därmed effektivt dödade debatten om behovet av just ett fotografiskt museum. Men annars måste jag säga att de definitivt tagit över ledartröjan här i Stockholm när det när det gäller att visa fina utställningar med intressanta fotografer.

De enda som då och då har en utställning som kan mäta sig är Kulturhuset tycker jag, utställningen med Imogen Cunningham på just Kulturhuset är kanske den bästa jag sett. På Moderna har det varit ganska tunnsått med utställningar som intresserar mig, Åter till verkligheten var ett undantag där man visade delar av sin fina samling.

Men jag tycker att det är synd, nu när Moderna sitter på samlingar av fotografi i världsklass, att man inte försöker jobba fram lite genomtänkta sammanhållna utställningar. De utställningar som kom som uppföljningar efter Åter till verkligheten kändes lite som man i panik kastade ut det mesta av det bästa lite hur som helst, det gav åtminstone mig mer huvudvärk än upplevelse.

Annars är jag ingen människa som springer på utställningar speciellt ofta, jag föredrar fotobildboken som regel. Vernissager är inte min grej riktigt, tycker att det verkar vara ungefär samma personer som syns på alla vernissager så jag undrar hur man når ut med fotografi utanför den lilla krets som håller på med det själva? En frågeställning som även Göran Segeholm var inne och sniffade på i den senaste bildradion, ett strålande initiativ förresten bildradion.