OmTag. Porträtt.

Det har skrivits en del om porträttfotografering den senaste tiden. Själv ägnar jag mig inte åt det i formell bemärkelse även om jag plåtar människor i min närhet då och då. Jag tycker att porträtt är svårt.

Om det handlar om mer ”kommersiella” porträtt så blir det av naturliga skäl ofta bilder som mer visar hur den porträtterade vill ses än att avbilda personen bakom ytan.

En fotograf som dyker upp i tankarna när det gäller porträtt är Hans Gedda, hans bild på Mandela där han håller näven knuten mot pannan är fantastisk! Hans Gedda har tagit många fantastiska porträtt av kändisar och har ofta en idé med sina bilder, googla på honom om ni inte sett hans bilder.

Som sagt, för egen del plåtar jag inte planerade porträtt. Jag tycker personligen bättre om spontana bilder av människor i miljö. Bilden av Bernt Carlzon som porträtteras av Bengan tog jag på ett Gnesta Plank för en massa år sedan.

Bilden av mamma vid köksbordet den sista påsken hon bodde hemma tog jag för ännu fler år sedan, senare framåt sommaren gjorde demenssjukdomen att hon blev tvungen att flytta till ett särskilt boende.

OmTag. Konradsberg.

Här om natten promenerade vi (min hund och jag) över Västerbron till Konradsberg som ligger i Marieberg, Kungsholmen på andra sidan bron. Jag var även där en natt för en massa år sedan med min dåvarande hund, Sally, och tog några bilder.

Det är en speciell byggnad med en intressant historia. Byggnaden uppfördes 1855-1861 som ett av Sveriges första mentalsjukhus. Konradsberg är omgivet av ett stort parkområde som fram till 80-talet var inhägnat och avstängt för allmänheten.

Det användes för psykiatrisk vård fram till 1995 för att sedan tas över av Lärarhögskolan. Sedan 2009 är det Stockholms Internationella Montessoriskola som har lokalen.

När jag jobbade på Televerket Kungsholmen på 70-80 talen kommer jag ihåg att det bara var några av oss som fick göra jobb på Rålambshovs sjukhus som det kallades då. Vissa avdelningar var låsta och där fick man bara vistas om man hade personal med sig.

Patienterna var nog inte speciellt farliga för andra utan mest för sig själva, jag hörde någon historia om att någon tog en skruvmejsel som hen försöka avsluta sitt eget liv med. Som tur var hann man ingripa och förhindra detta.

Det har hänt en hel del med psykiatrivården sedan dess, men jag undrar ibland var det blev av dem som var så sjuka att de inte alls klarade sig själva?

OmTag. En nattsväng runt Marievik.