OmTag. Vad är kvalitet?

Jag funderar över vad det är i bilder som väcker känslor hos oss? Om man undantar bilder där innehållet i sig väcker känslor, alltså där känslan mer ligger i det avbildade än i bilden i sig, som bildjournalistik till exempel. Nu varierar givetvis kvaliteten och därmed förmågan att väcka känslor också med sådana bilder givetvis, det är därför vi inta alla är en Salgado eller Eugene W Smith.

Men om vi kommer bort lite från den rent dokumenterande fotografin och närmar oss ett mer abstrakt uttryck, vad är det då som slår an känslor hos oss? Givetvis kommer vi att tycka olika mycket om olika bilder, och en hel del kommer säkert inte att säga oss någonting. Men trots detta finns ändå en någorlunda gemensam klangbotten som gör att många av oss gillar liknande abstrakta bilder.

Jag funderar över vad detta beror på? Finns någon form av före tanken kvalitet som ger oss dessa upplevelser, eller är det helt och hållet kulturellt betingat? Beror det på att vi ”lärt oss” vad som ”är bra”, eller finns någon form av estetisk känsla oberoende av och före tankens förtingligande.

För att använda sig av filosoferna: finns ett estetiskt värde i sig? Är analysen en efterhandskonstruktion där vi försöker klä våra känslor i ord för att vi skall kunna hantera dem intellektuellt? Och om det är så, kan den intellektuella analysen säga något om upplevelsen, eller kvaliteten i sig? Finns inte en risk att analyserandet i stället fjärmar oss från den omedelbara upplevelsen?

Det är skillnad på att känna en känsla och berätta om känslan. Språket i sig är ganska futtigt i detta sammanhang. Vi kan aldrig berätta ens något så trivialt som hur en banan smakar oavsett hur många ord vi använder. Men kan vi opåverkat känna om bilden redan är analyserad och gjorts om till ett intellektuellt begrepp där olika auktoriteter dessutom redan fällt sin dom över vad vi bör tycka?

Kan vi egentligen på något meningsfullt sätt ha någon annan måttstock än den egna opåverkade upplevelsen inför till exempel ett fotografi? Spännande frågor även fast jag inte har några svar.

OmTag. Den sista vilan

Den Mosaiska begravningsplatsen där den ligger inklämd bland bostadshusen på Alströmergatan är den äldsta judiska begravningsplatsen i Stockholm. I Judisk tradition tar man allvarligt på detta med den sista vilan vilket innebär att man inte gärna flyttar på begravningsplatser, vilan skall vara för evigt.

Begravningsplatsen rymmer 300 gravar och var i bruk mellan 1782 och 1888, den anlades på initiativ av Aaron Isaac som också var grundare av den Mosaiska församlingen i Stockholm. Ett av många intressanta inslag i staden som man kan finna om man letar lite utanför de mest vältrampade stråken. 

OmTag. Hur åsiktsbefriade måste bloggarna vara?

Hur välpolerade måste bloggarna vara här på fotosidan? Jag har full förståelse för att man inte vill att bloggarna skall bli megafoner för politisk eller kommersiell verksamhet. Men jag tycker inte heller att jag sett några sådana tendenser.

Hur som helst blir det ofta klagomål om någon skriver något som kan uppfattas som politiskt.

Vore det inte enklare att ha en lite högre tröskel, risken finns ju annars att de som är intressanta även om man inte alltid delar deras åsikter försvinner? De bästa fotograferna, i mitt tycke, är också sådana som faktiskt har åsikter och som regel är de också politiska. Fotografi i sig själv är ofta politiskt, och vill man hitta politik eller marknadsföring i bloggarna så är det inga större problem. Allt från bloggar om olika prylar och deras förträfflighet till klagomål över skola, sjukvård, järnvägar, skatter, priser osv.

Men om man blir så störd över något inlägg att man ser sig nödsakad att klaga, vore det då inte bättre att man skickade sina klagomål till redaktionen än att man far fram med sina pekpinnar i kommentarsfältet? Sådant skapar bara dålig stämning och förstör också en i annat fall kanske givande diskussion. Jag tror också att vi alla tjänar på att tillskriva fotosidans bloggläsare egen förmåga att avgöra vad de vill läsa eller inte, det behövs inga ordningsmän utanför redaktionen.

Faller inläggen utanför fotosidans regelverk så är det som sagt deras sak att hantera. Jag tycker att detta klagande har blivit lite av ett mönster hos en del, så fort det dyker upp något som går stick i stäv med den egna uppfattningen klagas det över att det är politik och politik skall man ju inte ha på en fotosida.

Handen på hjärtat, hur kul är det att bara skriva och läsa om vad man åt till frukost, hur långt våren kommit hemmavid, vilka fåglar som siktats i buskarna, hur många hästkrafter något gammalt järnvägslok har osv. eller titta på bilder tagna av samma gäng gubbar föreställande samma gubbar som fikar för femtioelfte gången?

Det enklaste, och bästa, kan många gånger vara att hoppa över sådant som man inte är intresserad av eller att strunta i åsikter man inte delar.

OmTag. Många träd blir det

Det blir inte mycket människor i mina bilder, desto fler träd och byggnader. Dessa träd tillhör mina favoriter och jag har plåtat dem många gånger. De står lite försynt vid kanten av gångvägen mot Reimersholme som jag gått så ofta med hundarna.

Ensamheten har varit ett ganska genomgående tema i mina bilder, det blir uppenbart om jag tittar på dem i en samlad kontext. Ofta blir det flera rullar helt utan människor, och i de fall det är några är de för det mesta anonyma och på avstånd.

För att plåta människor måste man gilla att interagera med dem, själv gillar jag ofta att vara lite vid sidan av. Det kommer säkert att dyka upp mer människor i mina bilder med tiden, men de jag plåtar är som regel sådana jag även snackar med.

Jag blir mindre och mindre bekväm med att plåta främmande på gatan vart efter åren går verkar det. En del ligger det nog också i att jag tycker att livet på gatan inte längre är så intressant, jag tycker att dagens tempo på något sätt jagat livet från gatan.

Alla tycks vara på väg, ganska få verkar finnas på gatan för sitt eget nöjes skull. Och även när man vistas i det offentliga rummet verkar de flesta vara någon annan stans i sina mobiler eller på sina små dataskärmar.

Som sagt, det blir många träd, de står där helt för sin egen skull och är inte på väg någon annan stans. Kanske kan vi lära oss något av dem?