OmTag. Musikanten vid Östermalmstorg

Det var några år sedan jag såg honom vid Östermalmstorg, den blinde musikanten med sitt dragspel. Jag kommer ihåg att han var duktig på att spela. Det var i början när alla dessa stackars romer började dyka upp på våra gator, folk var inte lika avtrubbade som nu så det blev säkert en slant.

Jag har svårt att förstå varför EU jobbar så trögt med att sätta press på dessa människors hemländer? Det är knappast en lösning att bussa runt fattiga människor runt Europa till ett liv i såväl fattigdom som förnedring och rotlöshet.

I och med att även de unga är tvungna att bidra cementeras ett system av utanförskap. Många av dem man ser borde sitta i skolbänken, inte på gatan med en kopp framför sig. Ingen skall inbilla mig att någon väljer sitt liv på gatan i främmande land som tiggare, det är hög tid att något börjar hända snart.

Det är ett svek mot alla drabbade att detta skall kunna ske i dagens samhälle, några miljarder mindre i utdelning till bankägarna skulle säkert lösa såväl detta som många andra problem.

Och till dem som menar att ekonomin inte består av kommunicerande kärl vill jag bara säga: Skitsnack, allt hänger ihop, ytterst handlar det om hur man fördelar resurser.

OmTag. Gatufoto

Plåta på gatan är populärt, och det är inte så svårt att förstå. På gatan står inte livet still, det händer alltid något. Det är ett visst spänningsmoment i att ströva omkring och observera vad som händer och om det skall bli några bilder.

Bilder blir det ju alltid, men man får trampa runt ganska ordentligt om det skall bli några bilder som håller över tid. Man kan ju inte regissera gatans teater, det som händer händer, eller inte, och när det väl händer gäller det att vara med.

Jag har märkt själv att jag tappar formen ganska snabbt om jag inte håller på hela tiden, och på de senaste åren har det inte varit så mycket gatufotande. Jag tror också att det spelar in att man blir lite mätt på vissa bilder som man tagit varianter av tidigare, men i detta ligger nog också en anledning till att man hittar färre bilder. Blir man blasé tappar man uppmärksamheten, och tappar man väl den missar man det mesta som dyker upp i bildväg.

Jag skall försöka komma igång lite med plåtandet på gatan igen, jag märker att jag saknar det. Jag kommer också att gå tillbaks till den enkelhet i utrustning jag körde med när det var som roligast, en kamera med ett objektiv, förmodligen en normal. Bara att kasta sig ut och nöta skosulor så får man se om det blir något nytt.

OmTag. Det är viktigt att använda rätt prylar och rätt teknik

Folk plåtar sina kameror och lovprisar deras förträfflighet. Andra blir förbannade och skriver om detta. De flesta skiter i det och kör efter eget huvud hoppas jag.

Varför är det ett så känsligt område detta med prylar och vad vi gillar? Den enkla sanningen är ju att vi tar bäst bilder med de prylar vi själva trivs med, inte vad andra anser att vi bör trivas med.

Om man fastnar i sin rigiditet så att man bara ser fördelar i bilder tagna av att specifikt märke eller med en viss teknik är man att beklaga. Men man är ju egentligen själv den enda som ”lider” om man faller offer för sin egen inskränkthet.

Jag tror att en av anledningarna till den stora mängden ”kamerarunkande” här på fotosidans bloggar handlar mest om att man jagar klick för att hamna högt i ”bloggtoppen”. Detta med bloggande är nog mer av en tävling för många än ett sätt att få något vettigt sagt, och då ger ett Leica i rubriken ungefär samma skjuts som ”blondin med stora bröst” på andra ställen.

Bilden ovan är urtypen för bilder jag själv brukar klanka ned på i gatufoto, anonym cyklist mot betongvägg. Men jag är inte mer hårdnackad i mina åsikter än att jag kan ta en sådan då och då. Dessutom i färg och med digitalkamera!

OmTag. Vårvädret är ungefär lika ombytligt som våra politikers övertygelser

Jag är själv socialliberal till vänster i värdeskalan, men jag skall inte försöka pådyvla andra mina politiska värderingar här. Det jag funderar lite över är vilken väg sossarna har tagit på senare tid? Det startade väl egentligen med Palmes finansminister Feldt och hans vapendragare Åsbrink, de ansågs på sin tid vara lite väl nyliberala för att kallas socialdemokrater, därav begreppet "kanslihushögern", och åldern verkar knappast fått Feldt att ta några steg åt vänster, snarare tvärt om.

Men det jag funderar över och som blivit uppenbart med sossarna på senare tid är detta att politik för många snarare handlar om karriär än övertygelse. Persson och Rosengren är bägge godsägare som skor sig efter bästa förmåga och ser inte några problem med detta. Sundström och Östros är bägge höjdare inom bankvärlden, tjänar stora pengar och ser det inte som något problem att de numera är talespersoner för "fienden". Nuder är rådgivare till riskkapitalbolag och så rullar det på.

Vad blir nästa drag? En rockad mellan Reinfeldt och Löfven bara för att de skall få lite miljöombyte? Den ideologiska övertygelsen, alltså det som politik borde handla om, verkar inte sitta djupare än färgvalet på slipsen de tar på sig inför sina uppdrag, röd eller blå efter vad som passar.

Jag tror att detta är en av orsakerna till demokratins kris: om inte ens de främsta företrädarna sitter på sina uppdrag av övertygelse, hur skall vi då kunna lite på dem och veta vad de står för?

Man snackar ofta om politikerförakt, men detta är ett väljarförakt som i sin ohederlighet är svårt att toppa. 

OmTag. En segregerad stad

Det första höghuset på Liljeholmskajen sträcker sig mot skyn, det var inte länge sedan Vin & Sprits lokaler dominerade området. Det byggs så det knakar runt om i staden, och det är bra. Jag blir lite konfunderad bara över vilka som skall bo i dessa nya byggen?

Givetvis finns folk med inkomster som räcker, så de attraktiva lägenheterna kommer säkert att finna sina köpare. Problemet är väl snarare vart alla de som inte har ekonomi som räcker för den här typen av boende skall bo?

Om staden skall kunna växa på sikt måste det även till boende för ”vanligt folk”. Hur löser man detta när man samtidigt vill vinstmaximera i alla led från markförsäljning till byggande? Givetvis går det att tjäna mer ju mer det kostar och när det inte finns någon vettig reglering av byggandet tror jag att risken är att det på sikt kommer att hämma regionens tillväxtpotential, om det inte redan gör det.

Det finns ett annat och större problem med dessa homogena områden och det är att de som regel befolkas av ungefär samma typ av människor: ungefär samma ålder, ungefär samma inkomster, liknande arbeten osv. Med andra ord bidrar de till segregation. Det behövs mer blandade bostadsområden om förståelsen för den andre inte skall utarmas tror jag.

Om man med en passare med innerstaden som centrum kan avgöra inkomster och social tillhörighet hos innevånarna är detta ingen lycklig lösning på sikt. Men detta är också en ofrånkomlig effekt om marknaden själv skall reglera boendet och bostadsbyggandet. En svår nöt att knäcka, och det har väl aldrig funkat speciellt bra, men numera tycks man till och med slutat att försöka.

Nu skall ni inte tro att jag är någon motståndare till exklusivt boende för dem som har råd och vill lägga sina pengar på detta, men jag anser att det måste finnas olika former av boende för olika personer i alla områden. Kontaktytorna mellan människor med olika livsvillkor behövs som det kitt som håller samhället samman.