OmTag. Skilj mellan sak och person

Det vi ger uttryck för är våra åsikter, mycket sällan universella sanningar om det ens finns sådana.

Går det att ha åsikter på nätet som går stick i stäv mot andras utan att det skapas nätkrig och dålig stämning? Jag vet inte. Men jag tror att en sak man kan göra är att skriva vad man anser och varför utan att be om ursäkt för det eller att försäkra sig med både svångrem och hängslen till den grad att det man skriver blir så urvattnat att det egentligen inte säger någonting om vad man egentligen tycker.

Det är ett ganska vanligt fenomen detta att inte riktigt våga stå för sådant som man är rädd för att andra kan hänga upp sig på. I dessa fall kanske det till och med kan vara bättre att låta bli att skriva över huvud taget?

Ett annat fenomen är att man inte skiljer mellan person och något denne ger uttryck för på nätet, som ju ofta handlar om en specifik åsikt. Man mår bättre av att inte göra folk till idioter bara för att de ventilerar någon åsikt man inte delar.

Sedan finns något som fungerat sedan tidernas begynnelse men som kanske är svårare i nätets anonymitet än i verkligheten och det är att erkänna att man kan ha fel ibland och att be om ursäkt om man i stridens hetta gått över gränsen och sårat någon.

Nu menar jag inte såra i betydelsen att inte tycka som någon annan, vilket en del tyvärr uppfattar som kränkande, utan när man mer eller mindre går till personangrepp med sitt skrivande. För egen del försöker jag vara noga med att tala om att det handlar om mina åsikter när jag skriver. Och när jag tycker annorlunda än någon annan är detta extra viktigt.

Jag begär inte att andra skall tycka som mig, men jag försöker förklara varför just jag tycker som jag gör. Jag tror att detta är grunden för all meningsfull dialog, att försöka förklara varför man tycker som man gör snarare än att ge uttryck för att andra har fel. 

OmTag. Stor spännvidd eller splittrad?

Ett par bilder från den senaste rullen, antingen skulle man kunna säga att jag är ganska splittrad i mitt fotograferande. Eller om man är mer positiv skulle man i stället kunna säga att jag har en stor spännvidd med mina bilder. ;)

OmTag. En stilla fika vid Hornstull

I går vart det en fika här vid Hornstull, vi fikar ju som regel lite senare vid 19-tiden vilket passar folk som jobbar lite bättre. Dagen till ära var det besök både från Södertälje och Sollentuna. Claes var smart nog att blogga om att det var fika på gång, så det är något vi kommer att köra framöver. Det är ju ett ganska stort gäng från Uppsala bland annat som det skulle vara kul att träffa.

Som brukligt vid dessa träffar blir det en hel del bilder av varandra, så här kommer mitt bidrag från gårdagen, inte alla lyckades fastna i emulsionen den här gången, men jag lovar bot och bättring till nästa gång. Hur som helst, alltid trevligt med en fika och lite snack så tack ska ni ha. :)

OmTag. Hundpromenader och ett par buskar

Jag strosar mest runt och tittar på sådant som kommer i min väg. Jag har med andra ord sällan något högre syfte med mitt fotograferande än just att registrera sådant som dyker upp. Givetvis gör vi alla val när vi fotograferar, och mitt val är att försöka att inte fastna i något fack. Jag försöker ta bilder av sådant som jag är intresserad av, eller bara sådant som jag vill se hur det blir på bild. Som sällskap har jag haft mina hundar, utan dem hade jag nog haft svårt att motivera alla promenader.

OmTag. Fika med grabbarna och lite egna insikter

Mattia på Giffi

Här om dagen var det fika med ”grabbarna” på Giffi, ett klassiskt söderfik på Hornsgatan. Det är alltid kul att träffa bojsen ibland, den här gången var det Bengan, Mattia, Micke Borg och så dök Mickes och min gemensamma polare Choppis upp.

Choppis 

Det blev en del snack om det rådande politiska och ekonomiska läget, och vi var rörande överens om att det inte ser något vidare ut. Annars hade Bengan lite huvudbry över om han skulle komplettera sin Contax G2 med en G1, välfärdsproblemen hopar sig och för omväxlings skull blev det några människor i några bilder, men obalansen rättades snabbt till.

Dagarna efter passade jag på att falla tillbaks i samma fotolunk och plåtade mina vanliga mer eller mindre folktomma miljöer igen så allt blev som det skulle. Jag har funderat en hel del på den kritik jag fått ta emot för att mina bilder allt som oftast saknar liv och kommit fram till att de inte kan bli så annorlunda. Jag fotograferar som jag lever helt enkelt och är inte kapabel, eller har ens lust, att byta liv.

Om man är ärlig mot sig själv kan man just inte göra så mycket annat än att fotografera det liv man själv lever. Det finns redan alldeles för många som försöker fotografera utifrån ett liv där de själva egentligen inte deltar tycker jag, och för mig blir dessa bilder oftast ganska falska. Sedan får folk tycka vad de vill, mina bilder är mitt liv som det gestaltar sig helt enkelt, gott så. Jag lever ju inte heller av att göra bilder så jag gör som jag vill.

Jag har även kommit fram till att jag kommer att ta upp mitt nattfotograferande igen när mörkret kommer tillbaka. Natten och dess bilder är en ganska stor del av mitt liv, och jag har kommit fram till att jag mer lyssnat till andra än till mig själv när jag försökt intala mig själv att jag är klar med dem.

Nattens bilder går att variera lika mycket som dagens givetvis, och om man likt mig lever en stor del av livet på natten blir det falskt om jag helt plötsligt skulle försöka ignorera detta i mina bilder. Men en sanning har jag lärt mig under resans gång, att framför allt lyssna till sig själv och att acceptera vem man är även om det finns andra som tycker att man borde vara annorlunda.