Antik kamera på grönbete

Julen 1935 fick en ung man en ofattbart fin julklapp av sin pappa, det var på Lidingö här i Stockholm. Den julklappen, en Zeiss Super Ikonta B, kom för för ett tiotal år sedan i mina händer. Jag köpte underverket av den unga grabbens son, som då hade hunnit bli en gammal farbror. Kameran är i skick som på julafton 1935.

Super Ikonta B för det då ganska nya formatet 6x6 var Zeiss stora nyhet på vårmässan i Leipzig det året, och den var en av marknadens dyraste kameror. Det måste ha varit mycket välsituerat folk när en ung grabb kunde få en sådan julklapp. Objektivet - ett Zeiss Tessar 2,8/8cm var nyberäknat, och enligt Zeiss dispositionskort lämnade det Carl Zeiss i Jena på sin väg till Zeiss Ikon AG i Dresden i februari 1933 - vid pass för 91 år sedan.

 

Just i dagarna förbereder jag min sommarresa till Åland och Hasselvik. För att komma i den rätta sommarkänslan har jag tittat på lite Ålandsbilder - bland annat bilder där jag har använt just den här kameran. Det är bilder som tål att visas tycker jag - och då tillsammans med kameran i fråga. Materialet håller både tekniskt och bildmässigt. Det är bilder som ger en uppfattning om den i sammanhanget goda standard som detta 91-åriga objektiv levererar:

            

Stockstugan - en veranda som gjord för stillsam kontemplation

Ålands landskapsblomma

Namnlösa småskär i Skärgårdshavet

Hasselvik i den vackraste junitiden

Bastun nymålad med falu rödfärg

Bomarsunds fästning

En rundkulas träffpunkt  (dom svarta fläckarna är blyoxid från muskötskott).  Man kan undra hur det lät inne i fästningen? Jag gissar att även den modige kunde göra i brallan. 

Det är 170 år sedan - men verkar helt nyligen när man ser spåren.

              

Solnedgången vid Hasselviks strand är många gånger bäst just när den tar slut

En dimfront kommer in från havet

Lata dagar i Skärgårdshavet

       Inte så illa för ett objektiv som närmar sig den riktiga antikvitetsgränsen - 100 år

                  

                                _______________________________________

                            

                                                     

Nu lämnar jag snart staden och min dator. Den svenska sommaren väntar. Jag kopplar upp mig igen i september.

                           

Den film som jag använde var Kodak Ektar 100

Gamla objektiv lika bra som nya?

Så är det naturligtvis inte. Det har hänt en del på objektivfronten. Ändå är gamla kvalitetsobjektiv så bra att dom räcker till för vanlig fotografering på ett sådant sätt att resultatet inte på ett självklart sätt kan skiljas från nya objektiv alla gånger. För att visa bilder på webben räcker det med marginal. Det tänker jag bevisa här - eftersom ämnet tycks vara en ständigt återkommande snackis.

Jag jobbar här med ett Zeiss Sonnar 1,5/5 cm Nr: 2187297 från 1937. Objektivet saknar antireflexbehandling. 

Digital skärpning av bilderna har skett för att kompensera skanningsförlusten - men inte mera. Skanningsförlusten har jag fastställt noggrant genom att jämföra tidigare framställda bilder i det traditionella mörkrummet, med det skannade resultatet från samma negativ.

Bilderna här ovanför är tagna i intervallet f:5,6 - f:11. De två bilderna nedanför är tagna på f:2,8 - vilket är en intressant bländare, eftersom det motsvarar full öppning eller lite mera, på de flesta andra objektiv från tiden ifråga.

Det här är ett MTF-test som inte handlar om det här objektivet i största allmänhet, utan det visar MTF för det här aktuella objektivet från 1937, Nr: 2187297.

Man kan se att vid f:8 och 10 cykler/mm, har vi en kontrastlinjeöverföring på 90% över nästan hela bilden. Vid f:2,8 är den lilla försämringen försumbar för den praktiska bilden. Det är närmast sensationellt för ett så gammalt extra ljusstarkt objektiv. De nedåtgående pucklarna på kurvorna beror främst på bildfältskrökning.

MTF överensstämmer väl med det redovisade faktiska bildmaterialet, och därmed anser jag min ingångstes bevisad.

                                              ___________________________

                                           Den använda filmen är Kodak Ektar 100

Ofärdstider

Det var i början av maj 1999 som jag var ute på en vanlig cykeltur på vägarna runt Bromma flygfält. Plötsligt hördes dånet av många dieselmotorer och rasslet av larvfötter. Svenska armén var ute på storövning i stadsmiljö! Jag tyckte att det var jättekul - ett underhållande och pojkaktigt äventyr.

I dag när jag tittar på bilderna ser jag något helt annat.

Stridsfordon 90 - en "stridsvagn light" kan man säga. Hyfsat bepansrad och försedd med en snabbskjutande 40mm automatkanon. Kan erbjuda skyddad transport för en grupp av 7-8  fullutrustade soldater. Vi har skeppat mycket av den här vagnen till Ukraina.

     

Rysslands brutala och orättfärdiga överfallskrig på Ukraina är inne på sitt tredje år. Europas framtid hänger på att Ryssland inte tillåts vinna.

Den som blir överfallen med krig och död har all rätt att gripa till vapen för att värja sin frihet. Det är alltså rätt av Ukraina att föra krig, liksom det var rätt av Finland att föra krig mot Sovjetunionen 1939. Man kan tala om det rättfärdiga kriget - försvarskriget mot en brutal och omänsklig angripare.

Det blir alltså till ett moraliskt övervägande, en frågeställning som pacifister aldrig riktigt lyckas krångla sig ur.

                             

                           

Tyska stridsvagnen Leopard - av många ansedd att vara världens bästa. Vi har svårt att avstå från några av våra Leopard, men jag vet att det har talats om att sända ett antal till Ukraina.

                       

Sedan då till det andra kriget, den riktigt heta potatisen - det pågående kriget i mellanöstern:

I min blogg här på FS brukar jag inte snacka politik, ämnet skall ju vara foto - men när häpnadsväckande stora grupper i Sverige agerar som Hamas nyttiga idioter på ett rent skamlöst sätt, har jag svårt att hålla tyst. Krig är ju inte politik i egentlig mening heller. Jag tror att det förhåller sig så som Clausewitz menade - att krig är det tillstånd som inträder när politiken tar slut, när politiken har uttömt alla sina medel.

                                                              *  

Det är märkligt hur lätt det är att stödja döda judar. Jag menar minnesdagar och sådant. Det beror antagligen på att det inte kostar något. Att stödja levande judar däremot - här i Sverige eller eller på annat håll, det är en helt annan sak. Det kostar åtminstone ett hyfsat civilkurage - men i oturliga fall kan det kosta mycket mer.

Make no mistake!

Det är inte en "terroraktion" som Israel har utsatts för - det är ett anfallskrig från palestinsk sida. Attacken gjordes i en lång rad inbrytningspunkter längs en front av hela Gazaremsans längd, i norr och i öster. Anfallsstyrkans storlek är oklar, men troligen har den uppgått till runt 1500 man - alltså storleksordningen av en halv armébrigad. Enligt givna order bedrev man mord, våldtäkt, och skändning - samt människorov i så stor skala som var praktiskt möjligt, detta i 25 samhällen varav ett hyste en stor musikfestival fylld av ungdomar.

Grymheten och brutaliteten i det här krigsöverfallet - planerat och utfört av Hamas, som är de folkvalda företrädarna för palestinierna i Gaza, är faktiskt värre än vad SS insatsgrupper åstadkom på östfronten under det senaste världskriget - och det vill inte säga lite. Man skall här noga hålla  i minnet att Hamas består av palestinier, och Hamas är valda i öppna val av den palestinska befolkningen i Gaza.

Israel har samma rätt till självförsvar som Finland och Ukraina - palestiniernas exempellösa grymheter i samband med överfallet på Israel gör att proportionaliteten hittills är till Israels favör. Det beror på att palestinierna i hela sitt anfallskrig inriktade sig specifikt på att mörda, skända, och våldta civila - några militära mål hade man inte.

Ingen har kunnat visa att Israel har riktat militära aktioner specifikt mot civila. De stora civila förlusterna och det svåra mänskliga lidande vi dagligen ser i den mediala rapporteringen, är en följd av krigsföringen i sig. Krig får alltid hemska följder. Krig är brutalt omänskligt och grymt.

Ett bra förhållningssätt är att inte dra kriget på sig - som palestinierna gjorde.

                             

  

       

Drottningholms Slott

Under något årtionde runt 1880-talet låg Drottningholms Slott i törnrosasömn - ingen bodde där och ingen vistades där. Slottet var lätt förfallet - alla nedervåningens fönster var förspikade med brädor, och parken var mycket vildvuxen.

   

Nordiska Museet gjorde i början av 1900-talet nedteckningar av vad gammalt folk hade att berätta. Det var människor som hade haft sin ungdom under 1870 och 1880-talen. Det är källan till den här berättelsen, en historien om ett ungt sällskap som besökte Drottningholms Slott  en vacker sommardag vid den här tiden:

Det var inte så där alldeles enkelt att ta sig från staden ut till Drottningholm under det sena 1800-talet, men när man väl hade kommit fram gjorde man sig stora ögon över det sovande slottet med sina förspikade fönster och igenvuxna uppfartsvägar. Man hade svårt att ta till sig att något sådant bara kunde stå där till synes övergivet - det var ju ingen liten byggnad.

Efter att ha gått runt slottet och noga studerat allt, påbörjade man en långsam och nästan andaktsfullt promenad genom den vildvuxna och mycket romantiska parken. Man höll sig till varandra, och tittade lite förstulet på skuggspel och solstrimmor som lekte i dom uråldriga träden. Det var tyst och stilla där inne. Grönskimrande ljus under trädens massiva kronor som växte nästan som ett tak. Så småningom öppnade sig landskapet på andra sidan parken och man kom upp mot Götiska tornet som stod där på sin kulle som en romantisk riddarborg kringväxt av den frodig grönskan. Nu kunde man packa upp lunchkorgarna - och snart ägnade man sig åt skratt och lek, stoj och glam, precis som ungdomar i alla tider har gjort. Kavaljererna ristade minnestexter i tornets väggar.

Det här unga gänget är borta sedan över ett århundrade - men inristningarna finns kvar.

                Lite så här bör det ha sett ut, även för ungdomarna för länge sedan.

                                ____________________________________

                        

Det fanns en tid under slutet av 1800-talet när staten inte kunde äga ett slott eller en fin herrgård, utan att det nödvändtigvis skulle bli fängelse eller mentalsjukhus. Så gick det till exempel med det närbelägna Svartsjö Slott, som blev fängelse. Att Svartsjö var ett kungligt slott med en gedigen historia hjälpte inte. Kung Oscar II skrev under beslutet.

Drottningholm klarade sig bättre. Till och med för den här tidens synsätt var det väl lite för ståtligt och fint för att ge sig på. I dag är det ett världsarv.

                               

Kungens personliga flagga med stora riksvapnet är uppe - han är alltså boende på slottet i vinterfriden.

Drottningholm brukar ibland kallas för "Nordens Versailles". Den liknelsen är nog inte så dum - lite av samma tunga och självklara elegans.

                            

Så här har jag själv stått i "Modell Ä"  försedd med ett Mauser 98 - ett synnerligen berömt gevär. Det var på det tidiga 1960-talet, när Gustav VI Adolf hade vanan att fira jul och nyår på Drottningholm.

En stilla vinternatt kom en gammal skrynklig hovdam med drottning Louises små hundar:  ".... Seså vakten, var hygglig nu och gå en ordentlig ronda med drottningens hundar!" 

Visst, vakten var såklart hygglig. Där gick jag alltså i modell Ä med Mauser 98 på ena axeln och drottningens två mopsar - storleksordning som knutar på kopplet, i den andra handen. Natten var vindstilla, knäpptyst och lugn. Jag behövde alltså inte genera mig.  "...Åh, det var fint vakten, här får vakten en slant (det var väl runt en femtiolapp i dagens penningvärde).

Det var en annan tid i en helt annan värld...

På många ställen i parken – på gallergrindar, blompottor, och på balustrader finns detta monogram. Är det någon som kan se vad det stå för?

Inte det – men det stå faktiskt HERS, vilket skall utläsas Hedvig Eleonora Regina Suecia. Det var hon som började bygga Drottningholms Slott under senare delen av 1600-talet.

Hedvig Eleonora var Karl X Gustavs drottning och hon var en prinsessa av Hollstein-Gottorp som hämtades upp 1654 för att passa den svenska stormaktens politiska ambitioner, och för att passa tronföljaren Karl Gustav. Han stod inför att inta tronen efter sin kusin drottning Kristina, som hade abdikerat till hans förmån.

För att vara säkra på den tillträdande kungens samtycke sände riksrådet ner en delegation av högt uppsatta personer för att inspektera ”varan”. I sin rapport upp till Stockholm angav man förtjust att: ”... detta var ju en skön och dygdig och synnerligen hjärtinnerligt behaglig liten puppa!”

       

Den hjärtinnerligt behagliga lilla puppan blev med tiden självaste Riksänkedrottningen. Som en av landets mest inflytelserika personer, styrde hon Sverige under två perioder. Först efter sin make Karl X Gustavs död, då som ordförande i sonen Karl XI:s förmyndarregering - och sedan efter sonens död, som ordförande i sonsonen Karl XII:s förmyndarregering. Där satt hon alltså och presiderade med två röster och en tung inofficiell makt i riksrådet. Man kan nog säga att hon regerade Sverige under de två perioderna.

Under Karl XII:s krig på kontinenten fungerade sedan farmor som kungens bemyndigade representant i Stockholm. Hon höll alltså tummen på riksrådet för barnbarnets räkning - och det gjorde hon fram till sin död i 79 års ålder år 1715.

En högst kompetent person alltså - och säkert en dam utrustad med avsevärda personliga kvalitéer. Det från början helt politiskt formade äktenskapet med Karl X Gustav lär ha varit mycket lyckligt, men kort - bara 6 år. Även förhållandet till sonen och sonsonen beskrivs som innerligt och tillitsfullt.

                                   Ett och annat att fundera på när man sitter i slottsparken...     

                             ______________________________________

                                      

                                       

Alla bilderna, utom den på den hjärtinnerligt behagliga lilla puppan, är tagna på Kodachrome 25 under 1980 och 1990-talen.

                       

Drömmarnas skog

Nästan svartvita bilder - spetsade med lite färg. Så framstår mina upplevelser av naturen i minnets gestaltning. Vackert, mystiskt, och undanglidande.

Jag har alltid betraktat naturen som besjälad, men på ett obestämt sätt - som Huldran som vänder ryggen till när man försöker närma sig, och sedan visar sig vara en gammal trädstam.

Vi har funnits länge här på jorden. Många generationer har gått före oss. Jag känner ofta stor värdegemenskap med stenåldersfolken - till exempel de nordamerikanska indianerna. Här överlappar våra kulturer på ett sådant sätt att vi faktiskt har konkreta kunskaper om hur dom tänkte.

Naturen är besjälad. Det märkte indianerna så fort dom gick ut, och den saken togs på så stort allvar att dom lät omgivningen bestämma livsföringen. Ett liv i fred med livsmiljön.

                                

                    Huldran!?    - nej...  vid nästa ögonkast,  bara en gammal björk