Jag har börjat tröttna på att en genre som "gatu-/ögonblicksfotografin" håller på att förvandlas till en urvattnad konstform. En genre som en gång i tiden utvecklades som en sorts reportage från gatan. Bilder som berättade en historia med ett avancerat och ibland komplicerat formspråk. Hur blev det så här? Sedan när blev en bild på en gata, ett porträtt mot neutral bakgrund, en blomma, lika med gatufotografi? Är det ingen längre som har koll på historien och avsikten. Läs mer om mina åsikter om detta på min blog: http://bilderfotografierkort.blogspot.se/2013/02/det-har-med-street-photography.html, och skriv gärna vad du tycker och tror.

En välspridd uppfattning är att gatufoto är en skildring av livet i det offentliga rummet. Det tycker jag är en bra definition som ligger nära traditionen.

pofoto sa:

Jag har börjat tröttna på att en genre som "gatu-/ögonblicksfotografin" håller på att förvandlas till en urvattnad konstform.

Klicka för att se resterande...

Gatufoto är trendigt. Detta i kombination med enkelheten att sprida/publicera bilder gör att utbudet vattnas ut. Produktionen har ökat och kvalitetskontrollen har minskat. På så sätt håller jag med dig.

Samtidigt är jag allergisk mot uppfattningen att man på Bressons tid sysslade med äkta gatufoto. Det är svårt att jämföra då och nu. Gatulivet har förändrats. Det offentliga rummet är idag mycket mer kommersialiserat och inte alls lika intimt som förr. Människor rör sig, kommunicerar och konsumerar annorlunda.

Jag tycker att den värsta urvattningen av gatufotot är då nutidens fotografer försöker återskapa dåtidens känsla av gatuliv, det blir bara krystat.

Jag håller med om den definitionen Magnus nämner, men tittar man här i FS gatufotopool hittar man allt möjligt som inte har så mycket med gatufoto att göra (enligt min uppfattning) trots att reglerna för bilder där egentligen är betydligt snävare.

Det där med att gatufoto måste vara som det var förr tycker jag också är fånigt. Teknik och samhälle har utvecklats, och då tycker jag det är fullt naturligt att också gatufotografin utvecklas. Sedan är det förstås helt ok om en del fotografer föredrar att arbeta på det gamla sättet, men för den skull tycker jag inte man ska förkasta modernare metoder.

Ett nutida exempel på hur gatufotografi kan se ut är "No mans land" av Mishka Henner. Han använder sig av Google Street View för att skildra prostitution i Italien och Spanien.
http://mishka.lockandhenner.com/blog/?cat=67

Kanske mer konst än gatufoto, men det kan nog sägas om väldigt många gatufotografer å andra sidan.

afe sa:

Det där med att gatufoto måste vara som det var förr tycker jag också är fånigt. Teknik och samhälle har utvecklats, och då tycker jag det är fullt naturligt att också gatufotografin utvecklas. Sedan är det förstås helt ok om en del fotografer föredrar att arbeta på det gamla sättet, men för den skull tycker jag inte man ska förkasta modernare metoder.

Klicka för att se resterande...

Jag vet inte om det är arbeta på ett "gammalt" sätt att se kvalitéer som berättande, komposition och känsla som något eftersträvansvärt. Om du tittar i fotografgallerierna på iN-PUBLIC's hemsida ser du många olika stilar och tekniker. Och visst, jag kan inte tala för alla bilderna där, men majoriteten fyller dessa kriterierna utan vara "gammaldags".
Sedan vad man ska kalla en genre kan ju kännas oväsentligt. Det kallas gatufotografi från sitt ursprung. En oplanerad, spontan fotografi som skildrar livet i det offentliga rummet. Ett namn på en berättarstil i fotografi.
Sedan kan jag hålla med om att en blomma också kan befinna sig där. Men avbildad i närbild har bilden tappat alla referenser till sitt sammanhang, det offentliga rummet. Bilden har gått från att kunna vara en berättelse om en miljö till en ren objektsavbildning. Och hur mycket den än är fotograferad på en trottoar, så kan jag inte kalla den bilden representant för gatufotografi.

Jag känner inte alls igen det du beskriver.
Nu hänger jag mest på FS så jag vet inte vad som visas upp på andra sidor. I gf-poolen här på FS är reglerna tydliga, det skall finnas människor med. En bild på en blomma plockas bort om Mats A ser den. Tycker nog folk har rätt bra koll på vad som är gf och vad som inte är det. Att det sedan laddas upp en massa skitbilder är en annan sak. Här tror jag som Luminousoctaves att det handlar om att gatufoto är lättillgängligt och inne och att det saknas kvalitetskontroll och självkritik. Man vill ta den där superläckra bilden men hittar den inte, när man sedan hittar den vågar man inte ta den utan går och fotar ryggen på en gatumusikant istället. Jag är själv en högst medelmåttig gatufotograf och har bidragit med en hel del skitbilder också...
Något jag hade tyckt var intressant är hur en del av de gamla mästarnas bilder hade tagits emot idag. I din blogg har du med några exempel. Undrar tex om Winogrands bild på det taxivinkande paret hade nått några stora höjder idag, den känns ju inte sådär superspännande. Samma med det hånglande paret, duvparet lyfter bilden lite men räcker det?
Kan rekommendera boken Street photography now som visar gatufoto i hyfsat färsk tappning. Väldigt många olika stilar, väldigt inspirerande, stundtals genialiskt.
/Henning

Eugene Tooms sa:

I gf-poolen här på FS är reglerna tydliga, det skall finnas människor med.

Klicka för att se resterande...

Jag tycker att det blir för snävt med den definitionen. Om man säger att gatufoto ska skildra livet i det offentliga rummet så behöver man inte kasta ut bilder som den här:

http://www.in-public.com/NilsJorgensen/image/2151

Jag tror att de flesta kan tycka att bilden ovan är gatufoto. Det tycker i alla fall redaktörerna bakom boken Street Photography Now som har med den i boken.

Man ska också tänka på att bilder ibland ingår som en del i en bildberättelse. Då kan en enstaka detaljbild på ett objekt vara betydande för berättelsen, men inte fungera som ensam.

Av dessa skäl tycker jag det är viktigt att betrakta syftet med bilden istället för exakt vad den innehåller.

Bilder kan ha ett abstrakt innehåll som är tydligt för vissa men obegripligt för andra.
Jag tycker att det är fotografens intentioner som man bör lyssna till (genom ögonen)

Eugene Tooms sa:

Undrar tex om Winogrands bild på det taxivinkande paret hade nått några stora höjder idag, den känns ju inte sådär superspännande. Samma med det hånglande paret, duvparet lyfter bilden lite men räcker det?

Klicka för att se resterande...

Jag reagerade också på det. Bilderna uppfyller snarare en slags förväntan av vad ett gatufoto ska innehålla. Duvor och hånglande par är typiska gatufotomarkörer som lätt slinker med enbart för att de väcker igenkänning (från tidigare gatufotobilder). Det är en evig rundgång på cigarrer, stressade män i hatt, duvor, klänningar och solglasögon inom street photograpy.

Och det finns ett romantiserande kring hela gatufotogenren som antagligen också är anledningen till att den är så populär. I grund och botten förväntas gatufotografen flanera gator och torg för att fånga livet (med en Leica, helst). Vilket å ena sidan är en fantastisk trivsam form av tidsfördriv, absolut, men å andra sidan knappast en garanti för bra bilder.

Jag var själv aktiv gatufotoentusiast för ett par år sedan, men tröttnade på att det i slutändan var för svårt att berätta något intressant och sammanhängande. Det blev en bra bild här och där, men tillsammans sade de, ja... jag vet inte riktigt.

Däremot inte sagt att det inte finns de som lyckas.

Sedan undrar jag om definitionen av gatufoto, finns den över huvud taget? I så fall, vem skrev den? Den känns som en stor, fet, efterkonstruktion.

luminousoctaves sa:

Sedan undrar jag om definitionen av gatufoto, finns den över huvud taget? I så fall, vem skrev den? Den känns som en stor, fet, efterkonstruktion.

Klicka för att se resterande...

Eftersom det är en tradition så finns det inga officiella definitioner. Finns inte heller för naturfoto.

"Att skildra livet i det offentliga rummet" tycker jag beskriver bra vad det handlar om utan att krångla till det. Sajten in-public.com har ett bra namn, tycker jag

froderberg sa:

Eftersom det är en tradition så finns det inga officiella definitioner. Finns inte heller för naturfoto.

Klicka för att se resterande...

Intressant jämförelse eftersom naturfotografin bygger på en slags överenskommelse om autencitet.

Beskrivningen "Att skildra livet i det offentliga rummet" innefattar även arrangerade bilder och en hel del konstnärlig frihet, vilket till exempel Robert Doisneaus använde sig av i "The kiss".

Personligen tycker jag att "straight photography" är en mer användbar – och inspirerande – genrebenämning inom flanörs-fotografin. Ungefär som Dogma'95. Det omfattar snarare hur bilden tas än vad motivet förväntas innehålla. Det finns för många gråzoner inom gatufoto.

(Förtydligar att all foto innehåller rätt stor dos konstnärlig frihet. Här syftade jag mest på motivet i tagningsögonblicket.)

Okej, ett par saker.

"Undrar t.ex. om Winogrands bild på det taxivinkande paret hade nått några stora höjder idag, den känns ju inte sådär superspännande. Samma med det hånglande paret, duvparet lyfter bilden lite men räcker det?"

När det gäller "de gamla mästarna" så tror jag att det är som med så många andra konstarter. De som var först satte tonen. T.ex. så är det nog inte så många som blir rädda när de ser en Hitchcock-film idag. Man tycker sig ha sett klippen och uppläggen förr. 1000 gånger. MEN HAN VAR FÖRST! När folk gick och såg hans filmer på 50-60-talet hoppade de i stolarna och bet på naglarna. Ingen hade varit med om något liknande förut.
Ingen hade sett Cartier-Bressons ögonblick eller Winogrands respektlösa bildflöde. Nu har vi! Och jag menar inte att vi ska ta samma bilder (ävendå vi har en tendens att göra så) utan hämta inspirationen ur historien och göra nytt. Och som sagts här, kolla iN-Public's hemsida. Boken Street Photography Now är sprungen ur den sajten så kommer ni inte över den funkar en kväll på hemsidan också.

Och så till varför. Jag har två grundsträvanden med att fotografera. Berätta en historia och skapa en bra bild. Bra bild? Ja, bra bild. En bild som är komponerad, genomtänkt, kommer från magen/hjärtat/ögonen, är jag. Detta gäller även "gatufotografin". Finns där inte en historia (enligt mig, javisst) så blir det lätt yta. Är inte kompositionen bra (också enligt mig) faller bilden platt. Allt detta måste gå ihop. Lägg till färg och det är j-vligt svårt. Men det ska vara svårt. Och övning ger färdighet.

Så vad man kallar den här sortens fotografi är väl inte det viktigaste. Att för sig själv kunna förklara varför är mycket viktigare. Personligen tror jag att många skulle få hjälp i sitt fotograferande om det lade lite tid på att ställa sig lite frågor. Inte för att bli nerslagna, utan för hitta en linje. Ett förhållningssätt. Och kommer man fram till att man bara fotograferar för att det är så kul, så är det ett alldeles utmärkt svar. Då vet man åtminstone det.

Hade precis skrivit klart det här inlägget och börjat arbeta på en grej om Winogrand när jag stötte på det här klassiska citatet från honom: "I take photographs to see what something looks like as a photograph". Vad sägs om det som motivering!

Inte för att försöka punktera ett intressant och engagerat inlägg, men jämförelsen Hitchcock håller väl inte riktigt hela vägen? Hans filmer anses än i dag vara nervbitande upplevelser – mästerligt visuella i en klass för sig. Hans filmer är väl tvärtom exempel på hantverk som står sig.

Street photography har inte haft någon egentlig renässans sedan HCB:s dagar. Jag kan inte se någon tydlig kursändring sedan 1950-talet, vare sig estetiskt eller innehållsmässigt, möjligen ett råare anslag. Det är i princip samma arena som utforskas med samma verktyg. Borde vi alltså värdera de äldre bilderna annorlunda? Nej, det tycker jag inte. Men vi gör det. Till deras fördel mestadels.

Hmm, tänkte inte på att det finns de som fortfarande blir rädda av Hitchcock. Det är hursomhelst inte poängen. Vi verkar ha motsatta åsikter om vad som har utvecklats och inte. Bra så. Jag kan dock bidra med ett par visdomsord från en workshop med Anders Petersen för sådär 30 år sedan:
Försök inte att gå omkring och hitta "nya" bilder. Alla bilder är redan tagna. Ta bilder som är dina. Som kommer från dig.
Något som jag tycker att du luminousoctaves lyckats bra med förresten. Gillar det jag ser på din hemsida.

Tack för det!

froderberg sa:

Jag tycker att det blir för snävt med den definitionen. Om man säger att gatufoto ska skildra livet i det offentliga rummet så behöver man inte kasta ut bilder som den här:

http://www.in-public.com/NilsJorgensen/image/2151

Jag tror att de flesta kan tycka att bilden ovan är gatufoto. Det tycker i alla fall redaktörerna bakom boken Street Photography Now som har med den i boken.

Man ska också tänka på att bilder ibland ingår som en del i en bildberättelse. Då kan en enstaka detaljbild på ett objekt vara betydande för berättelsen, men inte fungera som ensam.

Av dessa skäl tycker jag det är viktigt att betrakta syftet med bilden istället för exakt vad den innehåller.

Klicka för att se resterande...

Det stämmer naturligtvis som du säger. Ju tydligare man definierar gränser desto större problem får man med sådant som ligger i gränslandet. Minns med fasa diskussionerna på 80 talet... Var Van Halen hårdrock eller synth? De hade ju både elgitarr och synth.

luminousoctaves sa:

Street photography har inte haft någon egentlig renässans sedan HCB:s dagar. Jag kan inte se någon tydlig kursändring sedan 1950-talet, vare sig estetiskt eller innehållsmässigt, möjligen ett råare anslag. Det är i princip samma arena som utforskas med samma verktyg. Borde vi alltså värdera de äldre bilderna annorlunda? Nej, det tycker jag inte. Men vi gör det. Till deras fördel mestadels.

Klicka för att se resterande...

Fast en gammal bild är ju också ett historiskt dokument, som med viss automatik gör den intressantare. Till och med en alldaglig familjebild blir ju ofta intressantare med åren.

För övrigt tycker jag att ordet "gatufoto" är begränsande, särskilt när det gäller HCB. Hans metod var att gå omkring, ofta över en mil. Därför tycker jag att promenadfoto eller flanörfoto passar bättre, men jag inser också att jag inte lär kunna ändra på begreppet, vilket inte spelar så stor roll. Definitionen är kanske inte heller så viktig, men för mig är det: Oplanerade och oarrangerade bilder från någon sorts verklighet. Ofta kallar jag det för att "ta kort".

Titta på Nick!

Efter alla åsikter och tankar om vad som är rätt metod, namn och syfte har jag gjort ett litet porträtt av den person som är en av de största anledningarna till att denna genre fått så stor uppmärksamhet. Varsågoda: http://bilderfotografierkort.blogspot.se/2013/02/mr-turpin.html