Frånsett Storbritannien, men apropå bakåtsträvare som Henri Cartier-Bresson, William Klein, Diane Arbus, Araki, Garry Winogrand, Koudelka, Robert Capa.
Fantastiska bakåtsträvare allihop. Ja, och sen finns det ju så många fler skickliga fotografer att nämna som inte fått plats här.
Törs nästan säga att de analoga bakåtsträvarna var bättre fotografer än dagens digitala.

När det inte fanns digitala kameror var det knappast bakåtsträvande att använda film ...

Säger som Per D de du räknar upp var ju inga bakotsträvare snarare föregångare inom sitt gebit jag syftade närmast på dagens fotoutövare.

Inte konstigare att använda film när det finns digitalt än att måla med olja när det finns akryl.

Visst är det väl så Mattias, jag tror för egen del att anv. av den äldre tekniken innebär en viss tillfredställelse och njutning i handhavandet inte för att bildresultaten på något vis blir bättre eller på något vis jämnbördigt med de gamla mästarnas bilder, deras bilder berodde nog mer på individens fotografiska kunskaper/känslor än vilken utrustning som fanns att tillgå.

Jag köpte Fujicolor i 20-pack när jag var pressfotograf. Det fanns Tri-X i 50-pack.

Intressant fråga. Svårt att veta. Personligen tror jag att de som söker sig till analog fotografi idag gör det bland annat för att de uppskattar begränsningarna och enkelheten. Det är inte de modernare analoga kamerasystemen med motoriserad frammatning och autofokus (t.ex. Canon EOS) som lockar utan istället de äldre manuella kamerahusen – klassikerna Minolta SRT, Olympus OM, Pentax Spotmatic, Leica M, Rolleiflex står högt i kurs. En Canon Eos 600 eller Nikon F-401 går för peanuts idag.

Ser alltså inte att dagens analoga fotoentusiaster skulle ta fler bilder än vad en typisk hobbyfotograf gjorde för 30 år sedan. Snarare tvärtom, faktiskt.

Varför analog fotografi har fått ett sådant markant uppsving de senaste åren är också en intressant fråga. Jag märker det väldigt tydligt på folkhögskolan jag arbetar. Av de som söker utbildningarna i fotografi är 30–40 procent uttalat intresserade av analog fotografi och de allra flesta av dessa är unga, runt 20-strecket. Stor andel är kvinnor. Har förstått att det ser likadant ut på många av motsvarande svenska grundutbildningar i fotografi, men även inom grundläggande och högre konstutbildningar. Däremot så är det såklart lite annorlunda på högre renodlade fotoutbildningar där man förväntas svara mot ett branschbehov.

På bara fem år tycker jag mig se en fantastisk ökning av intresse. Kanske är det ett behov av att få vara kreativ utanför det datoriserade flödet som lockar... fast samtidigt är den analoga foto-communityn på nätet extremt livaktig. Kolla bara på de olika svenska facebookgrupperna om analog fotografi och mörkrum som på bara något år gått från hundratals medlemmar till flera tusen. Och deltagarna är i klar majoritet under 30 år! Så roligt.

Visst, jag har förståelse för att det såldes pallvis med Tri-X till storkunder men även sådan film gick ju att köpa en och en för det.

Erik, inget förvånar mig längre. Även detta gräsliga 50-tal jag växte upp i går ju i repris och t.o.m dessa gräsliga stringhyllor får ju tydligen en del som missade 1.0 av 50-talet att gå ner i spagat.

Personligen saknar jag inget av det analoga i sig. Just p.g.a. begränsningarna i de analoga processerna. Jag skruvar på mina gamla fina Pentax SMC_objektiv om jag känner för mer kontemplativt foto än de nya zoom-AF -objektiven normalt ger. Men byta bort digital efterbehandling kommer jag aldrig att göra.

Hehe, stringhyllor är ju fantastiska! Har flera stycken här hemma! :) Skönt att smaken är olika så vi inte konkurrerar om samma saker.

Visst finns det fördelar med det digitala. Men jag tror att många i den digitala eran känner att den perfektionism och brist på begränsningar som datoriseringen innebär också kan ta död på kreativiteten. Det är skönt med lite oförutsägbart, icke-perfekt och långsamt avstick från digitaliseringen ibland.

Förr hade man ju inte något val om det skulle gå undan vid t ex reportagefoto. Jag började plåta ”på riktigt” strax före digitalrevolutionen verkligen slog till. Till mitt två veckor långa examensarbete hade jag med 70 rullar Neopan 400 och 30 FP4 om jag inte minns fel. Alla gick inte åt, men man vill ju inte stå utan.

Det borde alltså finnas en marknad för Photoshop-plugins som inför lite slump i bildbehandlingen. :-)

Det gör det redan! Nik Silver Efex använder slumpalgoritmer för att lägga till damm och korn i digitala bilder. Men det blir ju inte samma grej ändå. Analog handlar om så mycket annat än bara resultatet. :)
(Och resultatet blir inte riktigt samma heller.)

Det är väl känslan av exklusivitet som får unga fotografer att vilja använda film. Bara det att hitta någon som framkallar om man nu inte går hela vägen och gör det själv.
Vi som redan använt film i åratal och nu gått över till digitalt längtar ju inte tillbaka direkt. Min senaste rulle tog över två år att exponera och nu finns det nästan ingen som kan framkalla den. Har en till ligger i kylen ifall abstinensen skulle bli för svår. :)

Det är en generation som har vuxit upp med datorer och ny teknik, och som sannolikt är vassare på tekniska handhavanden än de flesta i det här forumet. Snarare tror jag det är en längtan efter att arbeta med material, händerna, oförutsägbarheten.

Det är många av de som föddes alldeles efter WW II som varit med på hela digitala resan och byggt industrin som den ser ut idag. Ibland låter det som att den digitala världen är något kidsen hittat på. Transistorn som är grunden till allt detta uppfanns på 60-talet. Min pappas värld styrdes av elektronrör men även han byggde elektronik med transistorer och han föddes 1922.

För mig som ung och småfattig var film den stora utgiften på längre resor på 70-talet. Idag önskar jag att jag haft en digitalkamera redan då. Jag har faktislt svårt idag att se en enda grej med det analoga som skulle kunna ses som en fördel.


En stor orsak till det analoga intresset idag beror nog mer på att de som inte var med under den analoga eran har det att upptäcka. Dessutom kan man köpa finfina grejor för nästan ingenting. Så tröskeln är låg. Men de som går åt andra hållet idag kommer nog känna att skjortan ät lite trång. Kreativiteten i det analoga blir rätt hårt beskuren av de analoga processernas begränsningar - men det kan ju vara kul ändå.

Den verkliga bonusen är den fina mekanik man fick då även i exv. billiga massproducerade kitobjektiv som då oftast var primes mellan 55 och 40mm. Den kvaliteten kan man få idag med men skillnaden är ju att man aldrig längre får det i instegsprodukter och de bättre grejorna idag säljs inte till några instegspriser.

»»Kreativiteten i det analoga blir rätt hårt beskuren av de analoga processernas begränsningar««

Kreativitet har aldrig hämmats av begränsningar... snarare tvärtom så används begränsningen ofta som en metod inom t.ex. konstnärliga processer. En av mina stora förebilder Brian Eno talar just om detta i det här klippet, om du har tid att se förstås. Videolänken längre ner på sidan.

http://www.danerickson.net/limitations/

Kreativiteten har alltid begränsats praktiskt av de referensramar som gällt vid varje historiskt tillfälle. Fotoprocesserna är inget undantag - tvärtom så är de ett väldigt tydligt tecken på motsatsen. De flesta har nog noterat vid det här laget att det finns en massa saker som idag rätt enkelt kan åstadkommas digitalt som svårligen eller helt omöjligt låter sig göras med film i mörkrum.

Intressant att du formulerar dina personliga tankar som att de vore universella sanningar. I själva verket tror jag de flesta verksamma konstnärer försöker undvika det du förespråkar – dvs arbetsprocesser med oändligt många utfall och möjligheter.

Fördelen med att ha en stor rymd att arbeta i är att man kan välja vilken del man vill vara i, och inte tvingas vara i en liten rymd man inte har valt.

Nåja, länken ovan är ett tips iaf.

Jag tillhör de som började i mörkrummet och nu vacklar lite fram och tillbaka mellan film och digitalt. Älskar såklart det digitala för det är så bra och säkert att få hem jobb, det är billigt och enkelt, men när en bild på film verkligen sitter, då är det oslagbart. Skulle jag göra ett klart avgränsat bokprojekt skulle jag helst göra det på film. Det är väl på samma sätt som Dark Side of the Moon låter underbart på vinyl, trots att digitala utgåvor låter mera ”rent”.