Krönika: "Fotografen och den personliga integriteten"
Illustration: Elin Sandström
Juristen Catharina Ekdahl skriver i sin krönika om den nya lagen om kränkande fotografering.
Att ligga i buskarna eller huka i den parkerade bilen och vänta in det ögonblick när en avslöjande bild på någon rikskänd person kan tas är något som skvallerpressens fotografer är väl bekanta med. Behovet av att få rykten bekräftade med ett bildbevis används ofta i den typen av medier, men det blir allt vanligare att samma bilder också publiceras i våra dagstidningar. Det behöver inte ens längre handla om välkända personer. Suget efter filmklipp där människor gör bort sig eller bilder som föreställer människor i utsatta situationer har blivit något som delas friskt i sociala medier. Det har kommit att bli vardagsunderhållning.
Teknikutvecklingen och de omfattande digitala publiceringssätten innebär att kameran kryper närmare och närmare in i vår privata sfär. Med en kamera i varje mobiltelefon finns dessutom möjligheten att fotografera i tid och otid. Ett behov som många verkar ha. Den senaste i raden av fotoutrustningar som nog kan tillfredsställa det behovet med råge är den godisockerbitsstora minikameran som hakas fast i tröjans halslinning. Med den sker en automatisk fotografering var trettionde sekund. Ofta utan att de som avbildas ens är medvetna om att det sker. Den obegränsade lusten hos många att dokumentera sin omvärld passerar ibland både moraliska och juridiska gränser.
Att värna om varje människas personliga integritet är något som våra politiker har tagit fasta på de senaste åren. Nya lagförslag pumpas fram som är tänkta att öka den privata sfären. Den 1 juli 2013 började en ny straffrättslig bestämmelse att gälla om förbud mot kränkande fotografering. Den nya bestämmelsen avslutade ett nästan femtio år långt lagstiftningsarbete med sikte på situationer när fotografering kränker den personliga integriteten. Eller avslutats har förresten arbetet kanske inte riktigt gjort än. I våras tillsattes nämligen en ny integritetsskyddskommitté med uppdrag att se över skyddet för den personliga integriteten. Vad resultatet blir efter den utredningen och om det kommer att ha något med fotografering att göra lär vi få se i slutet av 2016 när uppdraget ska avslutas.
När förslaget om kränkande fotografering kom var upprördheten bland publicister stor. Kritiken handlade mest om risken för att viktiga bilder inte längre skulle kunna tas. Den handlade också om att fotograferna själva skulle tvingas bära straffansvaret i den ansvarige utgivarens ställe. Helt sant, men inte så konstigt eftersom själva kränkningen enligt lagen uppstår redan vid fotograferingsögonblicket. Den oro som däremot verkligen var befogad handlade om att allmänheten på grund av det nya förbudet i allt högre grad skulle ifrågasätta fotografernas arbete. I övrigt får man nog säga att kritiken kantrade.
Nu när det har gått mer än ett år sedan förbudet trädde i kraft, kan vi konstatera att de fall som har dykt upp i domstol verkligen har handlat om det som var tanken med förbudet. Det har gällt från det allra första fallet med mannen som förra sommaren smygfotograferade en kvinna och hennes son i duschen på en campingplats i Varberg. Även mannen som hade en kvinnlig bekant övernattandes hemma och som fotograferade henne i smyg i sovrummet, liksom mannen som hade motsvarande besök och smygfotograferade den kvinnan i badrummet faller inom straffbestämmelsen fokus.
Att förbudets krav på privat utrymme ska tolkas snävt blev vi varse efter fallet med den unga kvinna som fotograferade två andra kvinnor i smyg i väntrummet på en ungdomsmottagning och sedan publicerade bilderna på Instagram. Domstolen konstaterade att ett väntrum inte att alls är att likställa med den typ av privat utrymme som nämns i bestämmelsen. Tidigare i höst fick vi också veta att om fotograferingen inte sker i smyg, så handlar det inte om kränkande fotografering. Detta innebar att en ung man i Norrköping friades eftersom han upptäcktes när har skulle fotografera en kvinna i en provhytt.
Förbudet mot kränkande fotografering visar sig vara närmast glasklart. Fotograferingen ska ha skett otillåtet, i hemlighet och när den som fotograferas befinner sig i ett sådant privat utrymme som räknas upp i bestämmelsen. Alla tre förutsättningarna måste vara uppfyllda annars handlar det inte om kränkande fotografering!
Mot den här bakgrunden kan vi därför konstatera att det nya förbudet inte alls har siktet inställt på seriösa och professionella fotografer. Visserligen kan även dessa personer ta bilder i smyg och utan tillstånd från den som fotograferas, även om det måste vara ytterst sällan som det sker i ett omklädningsrum eller på den offentliga toaletten. Och skulle det vara så finns det faktiskt en nödutgång. I paragrafens andra stycke finns ett undantag från förbudet som säger att om det finns omständigheter som motiverar fotograferingen, så går fotografen fri från ansvar. Som en uttrycklig omständighet av just den sorten nämns nyhetsförmedling. Det undantaget garanterar att vi även i fortsättningen kan få ta del bilder där fotograferingen visserligen riskerade att kränka den personliga integriteten, men där det låg i allmänhetens intresse att bilden togs så att den sedan kunde publiceras.
Catharina Ekdahl
Konsult i egna firman Ekdahls Juridik & Föreläsning
Läs även:
- Krönika:"Därför ska du inte önska dig en kameradrönare i julklapp!"
- Krönika: "Vem äger egentligen rätten till ett fotografi?"
- Juristen svarar: "Får jag måla av ett foto?"
- Juristen svarar: "Vem äger bilderna, jag eller jobbet?"
- Juristen svarar: "Får jag sälja ett foto av grafitti?"
Läs mer
Fakta om Catharina Ekdahl
- 46 år (på det 47:e)
- Utbildad jurist i Lund och Stockholm. Specialinriktningen är upphovsrätt.
- Arbetade tidigare under tio år på Svenska Fotografers Förbund som jurist, varav de sista tre åren som VD.
- Är sedan 1 september 2013 konsult i den egna firman Ekdahls Juridik & Föreläsning. Skapade då även FaceBook-gruppen Ekdahls Legal Bones, som innehåller olika juridiska köttben för den intresserade.
- Har föreläsningsuppdrag i bildjuridik och upphovsrätt i samarbete med TT Kompetens, dotterbolag till TT Nyheter. Bedriver även juridisk rådgivning och åtar mig olika upphovsrättsliga ärenden.
17 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Nyhetsförmedling kan väl ändå inte vara en generell smitväg? Förr menade man att det skall finnas ett allmänintresse som går utöver upplagehöjning för publikationen ifråga.
Mydighetspersoner (ex. polisens, tullens och underrättelsetjänstens spanare) har däremot ett generellt undantag.
Minns inte exakt hur det gick till, men har för mig att hon upptäckte killen innan hon började byta om eller...? Men hade hon börjat så hade hon nog knappast fortsatt att byta om när hon upptäckt kameran eller mobilen som jag vill minnas att killen använde sig av... Hade det varit jag hade jag nog sparkat sönder mobilen...
Hur som helst är det en smula underligt hur man bedömer såna saker, vad som är tillåtet och inte, en provhytt är för mig lika privat som en toalett, även om man befinner sig mitt i en klädaffär!
// Jens
Åklagaren fick frän kritik av andra jurister för att ha missat att även/istället åtala för ofredande. Man kan säga att ofredande kan gälla de fall som inte kränkande fotografering och vice versa. i ena fallet måste fotograferingen vara dold och i den andra öppen (den avbildade måste ha upptäckt händelsen).
Men lagen är underlig och många gånger luddig, personligen anser jag att man kan ta kränkande bilder oavsett om kameran är dold eller inte. Fast visst hade man kunnat åtala killen i fråga för ofredande, det kanske hade varit mer lämpligt i detta fall om nu inte detta räknades som kränkande.
För helt fri borde han inte ha kunnat gå kan man tycka, fota in i en provhytt på detta sätt är i mina ögon inte ok, vare sig kameran är dold eller inte. Hon som stod där var det nog obehagligt för i vilket fall.
Men det är som det är....
// Jens
Men namnet "kränkande fotografering" gör att man kan tro att lagen gäller för all fotografering som är kränkande. Och den gängse uppfattningen av vad som är kränkande är rätt bred.
Men jag kan ändå inte begripa hur det kan vara så att alla tre kriterier måste vara uppfyllda, denna kille hade förmodligen inte lov att fota kvinnan, alltså har det skett olovligen och det hände i en provhytt där man kan förväntas vara ganska avklädd och då känner i alla fall jag att det borde vara likställt med en toalett eller dusch-utrymme eller liknande som jag förmodar räknas som privat, även om det är i en butik.
Jag tror vidare att även om kameran inte var dold så skulle åtminstone jag kunna känna mig kränkt om jag stod där i bara mässingen och upptäckte en snubbe som höll fram en kamera under provhyttens vägg eller draperi. Jag hade nog tagit lagen i egna händer då är jag rädd, särskilt nu när man vet hur svårt det är att få en sån person fälld, för det tycker jag att han ska bli i detta fall.
Så frågar man mig så tycker jag att kriterierna borde ses över och modifieras en aning, jag själv kan tycka att det borde räcka med att bara en eller åtminstone två av dom behöver vara uppfyllda, för annars kan det ju falla på en av dom i dom flesta fall. Har man inte frågat och då fått ett nej, då är det väl inte olovligen heller om man hårdrar det lite...?
Lagen går alltid tolka på lite olika sätt, det har man ju hört rätt ofta i olika sammanhang. Och man upplever många gånger att man har en helt annan uppfattning än jurristerna, så det är inte alltid helt solklart vad som gäller trots allt.
Jag tror att man ska se "kränkande fotografering" ihop med "ofredande". Lagstiftaren har skapat ett skydd mot "snuskgubbar".
"Men jag kan ändå inte begripa hur det kan vara så att alla tre kriterier måste vara uppfyllda, denna kille hade förmodligen inte lov att fota kvinnan, alltså har det skett olovligen och det hände i en provhytt där man kan förväntas vara ganska avklädd och då känner i alla fall jag att det borde vara likställt med en toalett eller dusch-utrymme eller liknande som jag förmodar räknas som privat, även om det är i en butik. "
I fallet med provhytten hade killen antagligen blivit fälld om åklagaren åtalat för ofredande. Det är en lag som går att tillämpa på allt möjligt.
Om man skulle ha lite lägre krav så skulle det bli gränsdragningsproblem. Nu har man valt att rikta lagen mot "snuskgubbar" som kompettering till ofredande med tydlig avgränsning. Det finns en rädsla för lagar som kan hindra fotografering som är lovvärd.
Med utbredningen av den nya folksjukdomen "kränkthet" så kan det inte ofta nog påpekas att det är lagen och domstolarna som avgör om någon har blivit kränkt. Att någon känner sig kränkt är inte så relevant.
Om ett eller två år har jag antagligen mitt kraftiga enbensstativ med mig ut för att försvara mig med.
Visst kan det bli så att några tilltänkta motiv felaktigt kommer att hänvisa till lagen när en fotograf vill ta en bild, men det kan jag leva med och till och med tycka att det är rimligt att vi som fotografer får ta på oss bördan att förklara lagens verkliga innebörd i ett sådant läge.
Det är ingen allmän rättighet att det skall vara lätt att fotografera människor och det har heller inget med yttrandefrihet att göra (vilket däremot publiceringen av bilderna har).
Lagen innebär en indirekt inskränkning i friheten att publicera bilder så som det uttrycks i regeringsformen. På så sätt är det en intressant och grundläggande fråga för demokratin. I slutänden är det fråga om att våra folkvalda har ansett att värdet av att skydda dem som utsätts för kränkande fotografering (i lagens mening) är större än kostnaden i form av en indirekt inskränkning av friheten att publicera sådana bilder. Om rätten begränsas alltför mycket håller jag med dig om att det blir ett problem. Jag tycker dock att den (minimala och väl definierade) begränsning som lagen om kränkande fotografering innebär är rimlig.
Detta är inget unikt för lagen om kränkande fotografering. Exempelvis får hatbrottet "hets mot folkgrupp" samma effekt men även där torde samma typ av avvägning gjorts.
Nej, jag är inte intresserad av att förklara lagen för varannan bild jag tar och gissningsvis hälften av alla som vill att jag ska radera bilden är nog inte intresserade av höra om lagen utan bara av att jag raderar.
Jag ska börja att be om namn och adress för att ev. göra anmälan om trakasseri.
Nej, yttrandefrihet har ju med publicering att göra, men att fota tillhör fortfarande en mänsklig rättighet.
Jag tycker att lagen om kränkande fotografering är orättvis, konstnärer (som målar tavlor) är ju inte drabbade. Skulle samma "kränkning" gälla för dom skulle det heta kränkande tittande, att konstnären tittar på en människa och sen går hem och målar tavlan.
I vilket fall som helst så tror jag att sättet på vilket en fotograf närmar sig en okänd människa som han eller hon vill fotografera har väldigt mycket större betydelse för hur folk reagerar på att bli plåtade jämfört med hur stor inverkan lagstiftningen har.