Under många år var Estethia oerhört aktiv på Fotosidan.se, men så tog hon några kliv tillbaka. Det här är Christel Eldrim 2012.

Det är sagt att det tar max fyra sekunder att bilda oss en uppfattning om en människa vi möter för första gången. Christel Eldrim behöver längre tid än så för att avgöra vem hon har framför sig. Varje ny kontakt är ett oskrivet blad fram till dess att Christel lärt känna henne eller honom bättre.

I egenskap av porträttör tycker hon att det är en styrka: fotografer bör inte applicera sina värderingar eller klichéer i sina motiv. I stället låter hon människan framför kameran helt enkelt visa sig från sin bästa sida.

2004 drog hon igång sin frilansverksamhet i bolaget Estethia. Där låg inte bara fokus på fotografi utan även på bildredigering, vilket tillsammans bildade det perfekta jobbet för Christel.

Men proppen gick ur. Hon sprang inte bara in i väggen utan fortsatte att banka huvudet mot betongen långt efter att hon låg nere för räkning. Hon ville. Hon skulle.

– Jag har jobbat när jag haft dubbelsidig lunginflammation och 40 graders feber. Och efter en olycka där jag skadade ryggen och nacken har jag jobbat medan jag har haft så ont att jag knappt har vetat hur jag skulle överleva.

Paus
Tills sist gick det inte längre och Christel fick pausa företaget. Kunder har hört av sig till henne under sjukskrivningen, och åtminstone ett brudpar har föredragit att låta sina fotointresserade gäster plåta framför att ge förtroendet till någon annan bröllopsfotograf än Christel. Det är smickrande, och något som stärker henne i yrkesrollen. Men möjligheten att ta klivet in i sitt gamla arbete ser hon som komplicerad.

Även om hon har kunskaperna och erfarenheten som krävs för att jobba som fotograf, saknar hon förmågan att sköta administrationen. En förklaring till att hon intellektuellt kan se orsaker, verkan samt alternativa lösningar på sina problem, men praktiskt inte kan fånga upp dem, fick hon först i vuxen ålder.

– En person som står mig nära hjälpte mig att komma i kontakt med rätt personer inom sjukvården så att jag fick göra en utredning. Resultatet visade att jag har Aspergers syndrom, Adhd och Add. Kort sammanfattat kan man säga att jag å ena sidan har en intelligenskvot som är tillräckligt hög för att med marginal ge mig medlemskap i Mensa, å andra sidan i vissa fall knappt har högre IQ än en idiot.

Även om Christel givetvis fortfarande är Christel så känner hon att det efter diagnostiseringen är enklare att förstå varför hon
ibland inte fungerar som andra. Som oförmågan att hålla tider. Att inte kunna fatta snabba viktiga beslut. Att inte få vardagens logistik att fungera. Turligt nog finns det faktiskt viss hjälp att få, åtminstone om man orkar slåss för sin rätt att få den.

– Jag kommer förmodligen att börja arbetsträna inom kort för att så småningom kunna jobba igen. Vilket är det enda jag vill. Fotografi är det enda jag kan.

Fritt sinne
Visserligen medför orsakerna bakom diagnosen en del problem för Christel, men allt är inte bara av ondo. Hon tycker att några av hennes positiva personlighetsdrag förstärks tack vare de neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna. Adhd medför till exempel bristande impulskontroll och en oförmåga att uppfatta gränser, vilket ger henne ett starkt utanför boxen-tänkande.

– Jag fastnar inte i förutbestämda begränsningar och tänker inte på vad jag får eller inte får göra. Självklart är folk utan diagnos också kreativa, men eventuellt är deras kreativa process något långsammare. De saknar ju inte den där mentala bromsen som kommer av att man funderar på vilken respons man ska få från publiken.

Ungefär här kommer Christels erfarenheter från Fotosidan in i samtalet. När hon hittade till fotoforumet 2001 var hon initialt lite avvaktande, som hon alltid är inför nya plattformar innan hon utvärderat dem, för att sedan hämningslöst kasta sig in i gemenskapen. Hon tog ut svängarna så långt det var möjligt i bildredigeringen, även om hon i efterhand ändå tycker att hon gjorde det balanserat – om än ute i ytterligheterna. Skapandeprocessen kräver trots allt någon form av jämvikt. Och eftersom bilderna inte var kunduppdrag kunde hon kosta på sig lyxen att inte begränsa sig.

– Då var »Neat image« hett, det där programmet som smetade ut brus. Jag fick frågor från medlemmar som ville att jag skulle göra Barbies av dem, vilket jag gärna gjorde. Och jag minns att jag fick en del elaka kommentarer. I bland svarade jag lika elakt tillbaka och skämdes som en hund efteråt.

Allt sammantaget tycker Christel att det bästa med att vara en aktiv medlem var feedbacken.

– Som fotograf behöver man utvecklas och gå vidare, och det går mycket snabbare att hitta rätt när man får input.

Det ger hjälp att hitta formen. En medlem beskrev mig, vänligt, som »världsbäst på överdriven retusch«, vilket jag nog var, haha. Men det var alltid något jag ägnade mig åt på fritiden och något som lärde mig väldigt mycket. För hur det än är krävs det att man kladdar med fingerfärg innan man kan bli en Rembrandt.

Målet med hennes yrkesmässiga redigering är att få fram stämningen som den var när hon tog bilden, och komma ifrån råbildens tråkigt mulna uttryck. I huvudsak använder hon ACR – Adobe Camera Raw i bildredigeringen.

– Jag bryr mig inte längre så mycket om svart- och vitpunkter och kontrast utan satsar mer på att ge varje bild sköna färger. Fast bildserien måste ju hänga ihop också, så jag jobbar mycket med att döda mina älsklingar.  

Framtiden
Att Christel har en intuitiv förståelse för teknik, som kameror, tackar hon Aspergers syndrom för, men poängterar att hon inte är besatt vare sig av histogram eller pixlar. I slutänden är det alltid själva bilden som är det viktigaste. Hon är en ivrig förespråkare av pay it forward, att dela med sig av sina kunskaper och lärdomar i förhoppningen att det som har hjälpt henne kan hjälpa någon annan.  Det spelar ingen roll om det handlar om konkreta tekniktips eller mer abstrakt om bildinnehåll. Kunskap bör spridas vidare.

– I dag är jag inte särskilt aktiv på Fotosidan, även om jag kan gå in i nischade grupper och med glädje studera bildmaterialet där. Annars hänger jag mest på Facebook nu för tiden. Där kan vem som helst kan lägga till mig som vän.

När hon känner sig redo att ta klivet ut i yrkeslivet igen kommer hon inte att hoppa på tåget där hon föll av. 


– Jag kanske kliver på sista vagnen och går framåt. Som egenföretagare krävs mycket kunskap och struktur som jag saknar.

Förmodligen är jag mer lämpad åt att vara anställd, så jag får kanske hitta en ny nisch åt mig. Det enda jag vet är att jag fortfarande känner lika starkt för bild och foto som när jag började fotografera. Jag verkar inte kunna att tröttna.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2013-04-01.

Läs mer

Fotografer

Bildkritik: Kraft med Oskar Bakke

Fotografer

Vad är promptografi?

Fotografer

Gerry Johansson tilldelas Prins Eugen-medaljen