Bildjournalistik
För två år sedan bantades Göteborgs-Postens bildredaktion ner till bara en anställd fotograf. Nu annonserar tidningen efter fyra pressfotografer och erbjuder fast anställning.
Så här förklarar GP:s chefredaktör helomvändningen för tidningen Journalisten.
– Vi ser att vårt egna unika innehåll är det läsarna vill ha. Vi gjorde en redaktionell satsning förra hösten, då ungefär 25 journalister anställdes, och den har slagit väldigt väl ut. Vi har fler prenumeranter nu än vid samma tid förra året, fler som betalar för vårt innehåll. Det gör att vi vill fortsätta satsa på vår journalistik och det här är en del av det, säger Christofer Ahlqvist, chefredaktör på GP.
Idag ska en pressfotograf göra mycket mer än att bara ta stillbilder, och därför används titeln bildjournalist allt oftare.
– Det är inte stillbildsfotografer vi söker, vi är ute efter journalister som för all del kan ta stillbilder, men som också kan hantera rörligt innehåll lika lätt som stillbild, och som kan åka ut och göra ett helt jobb från början till publicerbart skick, säger Christofer Ahlqvist till Journalisten.
Någon gång under första kvartalet 2019 är det meningen att de nyanställda bildjournalisterna ska vara i arbete.
Totalt finns cirka 60 anställda bildjournalister i Sverige i dagsläget enligt en undersökning som Journalisten gjort.
17 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Alla kan ta väldigt bra bilder.
Multijournalistik är i sig ä inte fel. Det finns journalister som klarar av att leverera bild, text, webb-tv och radio med kvalitet.
Men det blir fel när tidningsägarna tror att multijounalistik är något för alla och ett sätt att spara pengar. Att skicka en journalist att både fota och skriva tar dubbelt så lång tid som att skicka två journalister att göra samma sak. Varje moment tar sin tid om man ska göra det bra.
– Det är inte stillbildsfotografer vi söker, vi är ute efter journalister [...] som kan åka ut och göra ett helt jobb från början till publicerbart skick.
Sedan kan man naturligtvis kalla det vad man vill men i grunden är det journalister som kan hantera hela processen oavsett om det är Lightroom eller Premiere. Problemet många tidningar hade var att fotograferna var just fotografer.
Om det stämmer att sådana regler funnits så förstår jag varifrån de instiftas. Det är klart att nischade fackförbund vill värna om den egna professionen. Men för fackförbundet att gå in så hårt känns som en garant för konflikt mellan fack och arbetsgivarorganisation på ett sätt facken omöjligen kan vinna, då nya journalister finns runt hörnet - och de tar säkert med sin egen kamera bara de får chansen.
Menar du verkligen att det är onaturligt att ha både fallenhet för bild och text? undrar en skrivande och fotograferande redaktör.
Bara för att något har två separata utbildningar innebär inte att de som gått den ena av dem är oförmögna att arbeta med något annat än det man är utbildad för :-) Jag skulle nog säga att det överlag är en majoritet som inte längre jobbar med det som man en gång utbildade sig till :-)
Ofta handlar det om att kunna berätta och beskriva, och det är en konst som i grund och botten inte är så olika vare sig man berättar med text, med stillbild eller med video. Bra berättare tenderar att vara bra berättare oavsett medium de använder.
Utanför just dagstidningsvärlden är det och har länge varit det vanliga att samma person både står för den bildmässiga och det textmässiga berättandet. Tänk på alla naturfilmare/natufotografer, dokumentärfilmare, sådana som gör reseraportage osv.
Att man separerat fotograf- och skribentjobb i just dagstidningsvärlden har nog haft en grund i deras ofta extremt stressiga arbetssituation. I synnerhet förr på dne analoga tiden tog det helt enkelt för mycket tid att först intervjua, samla in textmaterial och samtidigt ta bilder. Idag med är det avsevärt enklare (rent tekniskt) för samma person att göra bägge samtidigt.
Jag skrev C-uppsats 1992, där jag tittade närmare på en fotograf (Fredrik Funck) som också börjat skriva texter och på en skribent (Lars Epstein) som också börjat fotografera. Det är över 25 år sedan, så fenomenet är ingalunda nytt.
Sist men inte minst, att kvaliteten på i synnerhet bildreportage har sjunkit, ja det beror nog mycket på vad man tittar på. Det görs fortfarande väldigt mycket fantastiska bildreportage. Men det som har förändrats är att många tidningar idag har extremt ont om pengar, och det är nog få branscher där man kan upprätthålla kvaliteten med allt tajtare budget. Så kvalitetssänkningar har nog inte med multijournalism att göra utan beror på det vanliga - resursbrist.
Du gör ett mycket bra jobb här på fotosidan!
Det finns alltid undantag, även på andra håll.
När jag läser de andra svaren, så är det tydligt att det är resursbrist som ligger bakom beslutet att den skrivande journalisten även ska fotografera.
Däremot har Sydsvenskan någon fotograf som bara är fotograf och som har mycket bra bilder! Läser man ledare och krönikor som alltid skrives av icke fotograferande skribenter, så är det oftast stilistiskt bättre än annat man läser.
Det är mer uppseendeväckande att tidningarnas layout (dvs redigerarna) snart är helt urfasad till förmån för automatiska sidmoduler. Där försvinner en kreativ uttrycksform som jag personligen uppskattar och som verkligen kan lyfta innehållet.
Med detta sagt var dagstidingslayouten fruktansvärd ända fram till på 1990-talet. Men visst hände det kul grejer efter det.
R.I.P. papperstidningen.