Öland III - Jordtorpsåsen

Andra och sista morgonen på Öland för den här gången bestämde vi oss för undersöka Jordtorpsåsen. En plats enligt guider med en hel del olika orkidéer, men även annat. vi var lite tidiga för orkidéerna i år. Det är också möjligt att vandra mellan Jordtorpsåsen och Borgs ängar. Det var inget vi brydde oss om. Har för mig att det är runt 7 - 8 km enkel väg och den tiden hade vi inte riktigt. Vi tänkte mest hålla oss på åsen en stund på förmiddagen och sedan köra hem till två sura katter.

#2

Även på Jordtorpsåsen hittade vi en hel del fältsippor.

#3

Och den hör lilla busken eller möjligen träd, som jag inte vet vad det är. Påminner lite om något slags fruktträd. 

#4

#5

Vi vandrade sakta stigen fram i reservatet och tittade oss omkring efter vad som kunde vara intressant att fotografera. Nu så här efteråt när jag sitter och skriver  om det hela känns vår vandringen den här dagen som en utopi då jag sedan fem veckor har dubbla inflammerade hälsenor och därmed starkt begränsad i min rörlighet. Enligt min sjukgymnast kan det ta uppemot ett halvår att bli bra. Eventuellt längre. De efterlängtade vandringarna i Grövelsjön har därför fått avbokas. Jag får cykla, men ska undvika att gå alltför mycket. Den effektivaste behandlingen mot inflammerade hälsenor är stötvågor, men p g a jag sedan en tid tar blodförtunnande får jag inte behandlas med stötvågor. Det finns risk för blodproppar då och det vill jag ju inte ha. Återstår därför olika övningar, träningsdisciplin och tålamod. 

#6

#8

Blåsippor växte det även här. Hemmavid växer det bara blåsippor på ett par platser som jag vet om. Och vill man vara säker på att få se några är det till dessa man får ta sig. På Öland däremot hittade vi blåsippor lite här och var.  Väldigt roligt.

#9

Buskviol

#10

Här är en blåsippa med nio kronblad.

#11

#12

Efter en liten fikastund var det dags att packa in i bilen och köra hemåt. Precis som alltid är de väldigt svårt att slita sig och när vi passerar Ölandsbron igen, fast nu på fel håll så att säga infinner sig återigen en saknad och längtan efter att kunna stanna längre, men än en gång pockar vardagen på uppmärksamhet. Det blir säkert ett nytt besök nästa år. I blir det inga fler. 

TheInvisibleJackal

Öland II - Nunnedalen

Vi hade hört talas om Nunnedalen på Öland. Detta var först denna gång som vi passade på att stanna till och besöka den. Vi har kört förbi vid många tillfällen tidigare. Troligen beroende på att den bästa tiden att besöka den är under tidig vår. Vi parkerade vid den mindre parkeringen. Gick och ställde oss att begrunda den på platsen uppsatta informationstavlan. Det såg ut som om det fanns lite olika vägar att ta sig ner till själva dalen. En del kunde vara lite besvärliga stod det. Den undviker vi sa vi bestämt.  Vi hittade snart  en stig som såg fin och trevlig ut. Efter tag möttes vi av ett rep, som var till för att hålla sig i medan man fortsatte stigen ner. Bitvis lite kämpigt, men det gick. Väl nere undrade vi  för en kort stund hur den tuffa stigen kunde se ut. Sedan såg vi skylten. Vi hade av valt den tuffa stigen. Ja, så kan det gå.

#2

Nere i dalen gick det stig och längs med stigen växte det otroliga mängder vitsippor, gulsippor och blåsippor samt här och var hålnunneört.

#3

Det var en färgprakt utan dess like. Längs stigen vandrade många besökare och även om de inte som vi försökte oss på att fotografera det vi såg, var helt hänförda. Jag pratade med en del, som sa att de aldrig sett något liknande. Jag var böjd att hålla med om det.

#4

#5

Hålnunneört

#6

#7

Gulsippa

#8

#9

#10

Blåsippan är spännande på flera vis. Kronbladens kan ha lite olika färg från nästan lila till mörkblått. Dessutom kan kronbladens antal variera. I den här bilden har blomman sex kronblad.

#11

Medan den här inte bara visar upp en annan färg utan även hela åtta kronblad. Jag har även sett exemplar med nio kronblad.  Och ja, vi tog den tuffa stigen tillbaka. Det var  ändå den snabbaste vägen till bilen.

#12

Efter kvällsvard körde vi ner till Färjestaden för att få en glimt av Ölandsbron i kvällsljuset.

TheInvisibleJackal

Till solens och vindarnas Ö än en gång.

Efter att fått lite blodad tand av att fota backsipporna i Grevie backar sa jag till min fru att det finns ytterligare en hårig sippa - fältsippan. När blommar den frågade hon. Den blommar nu sa jag. Var? På Öland. Vi sticker dit. Sagt och gjort. Vi bokade en boende som vi haft en gång tidigare. Det ligger perfekt i förhållande till de örtersrika markerna på Öland. Efter jobben på fredagen körde vi de ca 25 milen till vår favoritö ännu en vårhelg.

I en bok över botaniska sevärdheter för Öland hade jag läst att Gårdby Sandhed var en säker plats att kunna få se fältsippor. Jag kan inte säga att vi steg upp med tuppen, men det nya dygnet gnuggade alltjämt sömnen ur ögonen när vi satte oss i bilen. Det tog inte lång tid för oss att köra till Gårdby Sandhed. Vi hittade en plats att parkera och steg ur. Samlade ihop vår packning och steg förväntansfulla ut i den öländska naturmorgonen. Det första som möte mitt öga var en solitär tall ståendes ut på heden.  Det var oundvikligt att jag skulle ta en bild på den. Frågan som dock uppstod sedan var åt vilket håll vi skulle gå för att få se fältsippor. Svaret kom snabbt. Bara två meter från bilen såg jag den första fältsippan och sedan ytterligare en och ännu en. De hade inte synts förrän nu när ljuset föll på dem. De var mindre och spädare än backsipporna.  På håll kunde vi se allt fler. Vi bestämde oss för att gå sakta söderut på en liten grusväg som fortsatte utmed sandheden. Med jämna mellanrum fanns det stättor att ta sig över och ut på heden. 

#2

Efter ett tag tyckte vi att här blir det bra. Vid den här stättan kliver vi över och in på sandheden. Mängden fältsippor blev bara större allt längre vi gick på grusvägen. Att försöka fånga mängden på bilden är inte det lättaste. Det måste snarare upplevas. Precis som när jag fotograferade backsipporna var det enskilda sippor eller grupper av sippor jag letade efter. Sippor som jag tyckte hade karaktär eller på vilket ljuset i visst läge föll intressant.

#3

Som jag säkert nämnt tidigare äger jag inget renodlar makroobjektiv utan fotograferar s k närbilder på växter och annat med min 100-400:a. Närgränsen på detta objektiv ligger under metern, vilket gör att det i fullt inzoomat läge närapå är som ett makro. Det blir i varje fullt möjligt att ta närbilder i den utsträckningen att jag känner mig till freds. Oftast tar jag fler bilder på olika brännvidder och börjar därför många gånger med just kanske 100mm för att sedan zooma in till brännvidder som jag tror och tycker passar motivet. För att förhindra skakningar och annat som kan ge upphov till rörelseoskärpa fotograferar jag med stativ och trådutlösare. Stativet sätter jag i spagatläge, vilket ofta blir för mig tillräckligt lågt. Inget av mina stativ har mittpelare kan påpekas. Precis som alla andra inställningar fokuserar jag manuellt. Tycker att jag har mer kontroll då när jag fotograferar blommor.  Även om jag ibland tycker att mina ögon spelar mig ett spratt.

Bilden ovan var den andra bilden jag tog på fältsippor den här morgonen. Det brukliga är att först tar man de säkra bilderna, de artdokumentära bilderna och sedan kan man släppa loss och experimentera lite. Fast när jag i sökaren såg den här bilden tänkte jag - "åt fanders med artdokumentationen, den här bilden gillar jag, jag tar den."

#4

#5

Fältsippan blev ganska omgående en favorit av den håriga sipporna jag fotograferat den här våren. Mycket beroende på att ingen blomma tycktes den andra lik. Spröten eller vad nu man kan kalla det såg olika ut från blomma till blomma. Det gav blommorna inte bara spännande och intressanta karaktärer utan gjorde dem även till enskilda individer.

#6

#7

Det händer ibland att jag ser något mer än bara några blommor tillsammans. I den här bilden ser jag i de tre blommorna bilden av en familj, där ett barn just håller att förmedla något till en av sina föräldrar. En önskan, en begäran om uppmärksamhet eller en undran om något.

#8

#9

#10

I en sandgrop hittade jag de här tre fältsipporna. Jag kröp ner till dem och gjorde mig så platt jag förmådde.

#11

#12

Bäst jag låg där i sanden kom det en humla och avla visit hos fältsippan.

#13

#14

Jag tackade den solitären tallen för dess marker med alla fina fältsippor. Det hade varit en mycket trevlig morgon i deras sällskap.

TheInvisibleJackal

I sippornas tidevarv II

I april kom  jag och min fru tillsammans med en del fotovänner i fotoklubben att besöka Grevie backar beläget på Hallandsåsens sydsluttning. Området är känt för sina backsippor och det var just dessa som var vårt mål med den här lilla turen. 

Parkering var denna fina aprildag fylld till bristningsgränsen. Vi hade dock den enorma turen att när vi svängde in på parkeringen var det en bil som gav upp sin plats. De hade förmodligen fått nog av backsippor och blå himmel och bestämt sig för att köra hem och lyssna på gamla repriser av radioprogrammet Bisarra Bitar Från Förr. Lyckans blinda gudinna kastade således sin blick på vårt fordon och uppenbarade en ypperlig plats att parkera bilen.

#2

Grevie backar är som namnet skvallrar om ordentligt kuperat. På håll såg kullarna tämligen tomma ut, förutom gräs då. Fast då vi närmade oss dem, kunde vi till en början ana en svagt lila skimmer som låg över kullarna.

#3

Och ju närmre vi kom desto tydligare syntes det att backarna var nerlusade med backsippor. Backarna lyste nu lila. Jag tror aldrig jag har sett så många backsippor. Det måste ha varit tusentals plantor om inte ännu fler. Lyckliga som barn som fått tillåtelse att fylla varsin kundvagn till brädden med godis, gav vi oss kast med våra kameror och objektiv för att fota backsippor.

Jag kom på mig själv med att Julie Andrewskt svänga på höfterna och vifta med armarna och gnola https://open.spotify.com/track/1O6e8ewSwx8ijeMoVUrW5I?si=2dd08a0ff41f4788

Ehuru med min sångartalang lätt det troligen mer som https://open.spotify.com/track/15jIoM8a0XhUixOX4oLBtZ?si=f120711247c84a60 

#4

Frågan som uppstår när det är en sådan mängd är vad man fotar? Mängden eller enskilda plantor. Jag valde att välja ut plantor som jag tyckte hade en viss karaktär och som låg aningens mer lite för sig själv eller som genom att jag placerade mig på ett visst vis kunde isolera dem från andra plantor i tillräcklig grad för att de skulle kunna uppfattas som solitärer. Vissa plantor blev därför fotade i närmast motljus och åter andra i sin tur i medljus.

#5

Desto högre upp på kullen man gick desto mer kände man av vinden. För det var ingalunda en vindstilla dag. Genom att gå ner en bit och försöka lägga sig så att en närliggande kulle fungerade som ett slags vindskydd gick det bra att sänka ISO:t för att därigenom inte behöva ha så snabba slutartider. Minns inte riktigt tiderna jag hade till en början men har för mig att det kan har rört sig om 1/3200 s för att minimera rörelseoskärpa som vinden gav upphov till i blommor och blad.

#6

#7

#8

Ljuset hade stor inverkan på hur kronbladens färg tedde sig. Från motljusets svagt rosatonade till medljusets kraftig lilafärgade kronblad. Hade inte blad och behåring var lika hade de kunnat tas för olika arter.

#9

#10

På det hela taget var det här en trevlig fototur och efter att nu även ha fotat backsippor började ett visst sug skapas efter att fota fler sippor. Mer om det i kommande inlägg.

TheInvisibleJackal

I sippornas tidevarv

Den senaste gången jag såg en mosippa var tiden jag gick i kortbyxor, fick ha med mig egen morakniv ut i skogen. Fästingar fanns blott i sagorna trots att vi levde i ett; vad det sades redan då, av de fästingstäta områdena i landet. Fast med benen fulla av upptäckarglädje hann de väl aldrig sätta sig.  

Jag har ett tag gått och längtat efter att få se dem. En längtan som kanske samtidigt är en förklädd nostalgisk dröm över en barndom som ter sig alltmer avlägsen för varje år. Minnet av barndomens mosippor kan kan ha klättrar upp ur minnets brunn då jag i vår har firat min 60-årsdag. Att fylla 60 var inget jag såg framemot precis. Att fylla 50 var inga problem. Snarare var jag lite stolt över att bli 50, men 60, där dyker den riktige gubben med hatt upp och spökar vid min sida. Vad jag märkt är det många som på något sätt känt något liknande inför just att fylla 60. Tillsammans med en vän som fyllde 60 i höstas kom jag fram till att vi i och med 60 fyllde numera tillhör den övre medelåldern. Låter lite distinkt och värdigt på ett punchverandesätt. Våra fruar däremot tycker däremot att vi definitivt nu är att betrakta som gubbar.

Tvekade länge huruvida jag skulle fira den dagen överhuvudtaget, men valde till sist ändå att göra det. Vilket jag inte ångrar. Det blev mycket trevligt och jag är glad att jag gjorde det. Och så här på andra sidan gränsen att säga känner jag mig fortfarande som blott 32, fast jag har blivit fan så mycket ovigare när det kommer till att klättra i trän. 

Genom att studera vad som kunde tänkas växa på lite olika lokaler på Botaniska föreningens hemsida såg jag att det växte mosippor på en lokal inte allt för långt hemifrån. Vi körde dit förhållandevis tidigt för att kunna utnyttja morgonljuset. Väl framme var det redan en del andra bilar. Då jag kände igen av förarna gick jag fram och sporde om han också var här för mosipporna. Det var dock icke fallet. Han var på lokalen för hjälpa till  med den årliga bränningen på lokalen, men ville vi fotografera mosippor kunde vi följa efter en man som hade koll på var de växte. Just där mosipporna bland annat skulle man vattna rikligt så att inte elden skulle kunna få fäste. Vi hade verkligen tur. Guidad tur till mosipporna och sedan 45 minuters fototid innan det var dags för bevattning och sedan eld. Det blev dock inga bilder på elden. 

#2

TheInvisibleJackal