Werner Rotter
Rollei Service och Werner Rotter 1983
Här ovan ser vi Werner Rotter. Han förestod i gamla tider Rollei Service vid Kungsholms Strand här i Stockholm. Vi var båda lidelsefullt intresserade av fototeknik och gamla tyska företag i branschen - som ju utgjorde en bärande del av hans ungdom. Det blev mycket pratande mellan kundbesökarna när jag stod och hängde hos Werner. Timmarna rann lätt iväg - tills Werner förskräckt utropade: "... Oj, oj - jag har lovat en Rolleiflex med 2,8-Planar färdig nu till klockan fyra!! Nu måste vi sluta..."
När det gällde företaget Franke & Heidecke och Rolleikameror var Wenrer ett levande uppslagsverk. Han kunde varje skruv och varje bricka. Ett yrkeskunnande i den egna verksamheten som man nog inte finner så lätt numera. Det var en förmån att få lära känna honom - och och att få möjligheten att lära sig lite av hans stora tekniska kunnande.
Allt var dock inte frid och fröjd. Så här långt efteråt är det vissa saker som har gnagt sig fast i mitt minne - det är frågan om hemska omständigheter och detaljer från kriget, som Werner lågmält och sakligt berättade om:
Werner växte upp i Hamburg, och drabbades som yngre tonåring av engelsmännens och amerikanernas massiva och fullständigt hämningslösa terrorbombningar av stadens civila. Skyddsrummen räckte inte till, och för att få något att skydda sig med tog befolkningen till den största typens avloppsrör i betong som man kröp in i, och förseglade kanterna så gott det gick. En rörsektion kunde lagom rymma en familj.
Först kom amerikanerna och fällde sprängbomber, sedan kom britterna och fällde brandbomber. Det fick som resultat att det uppstod en eldstorm. I de centrala delarna tar syret slut, och den upphettade kvarvarande luften stiger snabbt i form av en pelare - ny luft rusar då med hög hastighet in från sidorna. I en sådan eldstorm uppstår det krematorieliknande förhållanden.
Werner, så ung han var, måste vara med och öppna sektionerna av betongrör efteråt. Det luktade bacon...
Brott mot mänskligheten? Krigsförbrytelser? En sak står väldigt klar. De lagar som de allierade strax därefter stiftade i Nürnberg för att fälla nazisterna, hade utan vidare dömt dem själva.
Werner är borta, men hans historia måste vi nog minnas.
_________________________________
Den ljusa sidan, hängivenhet och yrkeskunskap. Fina grejer som får service och fortsätter fungera.
Den mörka sidan, att femte budet inte tillämpas. Hamburg, Coventry, Dresden, East End, even in Jordan River the bodies are floating. Och nu i Ukraina pågår samma.
När du är inne på uppräkningar, får vi inte glömma civilbefolkningen i två japanska storstäder som blev kremerade med kärnvapen.
Tack för kul blogg. Rolleiflex var på 50-talet viktiga i varje liten redaktion i landet. Det var verktyget man måste behärska. Exponeringsmätare? Jag såg aldrig någon pressfotograf i Östergötland som använde sådan. Å de va många på den tiden. Ibland kom ”bondrullarna” in från landsortsredaktionerna å de kunde va lite överexponerade.
Det fanns även engelsmän som aldrig kunde förlåta Churchill för hans terrorbombningar av städer i Tyskland.
Ha dagen
Bob
Ja - den tvåögda "kexburken" från Franke & Heideke är ju en av fototeknikens stora kioskvältare - märkligt nog, om man tänker efter...
Visst fanns det sådana Engelsmän. Dessbättre finns det moraliskt rakryggade personer lite överallt.
Som du vet så servade jag gamla Contax i många år. Nu sker det bara högst undantagsvis. Jag har inte lust längre att ta ansvar för andras grejer - för den lilla slanten.
Under den tiden som Werner Schaden drev Vito Service i Solna tillsammans med Kalle Pray, hade dom en gång en Contarex som dom fick jobba med växelvis i 14 dagar - så fort dom satte på toppkåpan - så funkade den inte. Då var dom ändå båda två fabriksutbildade på alla Zeisskameror.
Sen blev det så småningom en tvåögd 2,8 E, och den var betydligt mer sällan någon behövde riva i. Så Werner hade slutat när det ändå blev dags. Men då hittade jag en Rolleiservicekille på Artillerigatan ovanför Valhallavägen, nästan granne med min tandläkare, bekvämt nog...(det var väl därför jag hittade stället).
Vad gäller yrkeskunskap är det väldigt trist att det inte utbildas finmekaniker nog. För 20 år sedan slutade Josef från Polen sitt arbete på sjukhuset, han lagade instrument till operation. Efter det fick det köpas in nytt när något gick sönder.
Det är många problem i samband med detta. Ett av dem är att det måste tillverkas varor av sådan teknisk dignitet (kvalitet) att det lönar sig att laga dem. Skräpprodukter kan aldrig bära upp en servicebransch.
Sedan kan man ju inte lasta allt på producenterna. Om konsumenten bara efterfråga billigt skräp, så kan det aldrig bära yrkeskunnig service - det blir papperskorgen som gäller när skräpet slutar fungera.
Jag upptäckte detta meddelande först i dag den 4 maj. Fantastiskt att höra av Werners barnbarn!!
Dessvärre finns det inte så mycket mer att berätta. Resten av Werners och mitt umgänge bestod nämligen av skruvar, muttrar och linser... :-)
Om du meddelar mig en e-postadress, så kan jag skicka bilderna i högre upplösning.
Min mail är [email protected]