Djuphavssegling

Har små krukor öron?  Jo´vars - om dom blir intresserade.

Redan som liten var jag med på kaffebjudningar i kaptensgårdarna på Vårdö. Jag satt under bordet när den åländska seglationen avhandlades - men hörde ingenting. De vuxnas snack var som flugors surr i mina öron.

I tioårsåldern fick jag vara med vid bordet. Jag förstod lite av vad man pratade om, men jag hade inte vett att lägga det på minnet. Det borde jag ha gjort! Det var erfarna kaptener och annat folk som hade varit med när sjöröken drog över vågorna på på de stora haven. Saken innebär alltså att massor av enormt intressanta saker har gått i graven med dem - för att jag inte hade vett att höra på!

När tonåren gick in förbättrades hörseln avsevärt. I den närmaste släkten hade vi en gammal barsk kaptenska; Elna Marander. Det var min morfars syster, och hon var gift med en känd åländsk sjökapten och djuphavsseglare; Arthur Marander.

I den åländska utsjöfarten med de stora fyrmastade barkarna, var det regel att kaptenen vissa resor kunde ta sin hustru med ombord. De var något som Elna och Arthur utnyttjade många gånger.

Här var Elna med ombord. Hon har själv skrivit texten på baksidan av bilden.

Fotografiskt kan det vara ett intressant studium, hur man med ett kort tele får riggen att resa sig ända upp i himlen

________________________________

Elna berättade många historier för den andäktigt lyssnande tonåringen. Här en i den mer ruskiga avdelningen:

Året 1928 råkade man med fyrmastade stålbarken Ponape ut för en hastigt påkommen hård väststorm på Nordatlanten. Att kryssa med ett stort råriggat fartyg i storm är näst intill omöjligt - speciellt med de lätt underbemannade åländska barkskeppen vid den här tiden. Stormen pressade Ponape långsamt tillbaka mot Nordsjön. Kapten Marander behövde minska segel, och sände upp en styrman och två matroser för att reva storundermärsseglet. De två matroserna befann sig längst ut mot nocken när Ponape i en vågdal gjorde en våldsam överhalning. Krängningen var så kraftig att båda två hamnade under vattnet i den bredvid liggande vågen. När Ponape snabbt rätade upp sig igen, tappade dom fästet och slets ut i det svarta havet.

Kapten Marander tvingades till ett blixtsnabbt avgörande - inget kunde göras. Om man försökte med någon manöver riskerade man både besättning och fartyg - en åsikt som kom att delas av samtliga ombord. Men hemskt var det! Elna berättade om hur hon och Arthur satt vita i ansiktet i kaptenssalongen, och knappast förmådde säga ett ord.

Ja - det var sådant jag fick höra av de gamla på Vårdö. Man kan ju bara undra över allt jag missade.

Arthur Marander med ljus hatt har tagit befälet på Ponape. I besättningen ingår ännu de två som Nordatlanten tog

                                                 Elna och Arthur på Ponapes akterdäck

Ponape i Norrköping

Ponape var inte bara stor, hon var ett välseglande och vackert fartyg - byggd i Italien 1903 med dopnamnet; "Regina Elena". Då var hon vitmålad

Hårt väder på Nordatlanten

Arthur Marander var en erfaren djuphavsseglande sjökapten. Före Ponape hade han befälet på tremastade skonertskeppet Ester, tremastade barken Axel, och tremastade stålbarken Prompt. Den tragiska händelsen ombord på Ponape kan mycket väl ha påverkat hans beslut att gå över på ångfart.

Här avnjuter Elna och Arthur en trevlig kaffestund på däck ombord på S/S Savoina under den nya tidens ångsjöfart

***********************************************

**************************

På Vårdö kyrkogård sommaren 2023