Dag för dag
Kom till Kungsan imorgon!
Inte Via Dolorosa där jag tog bilden.
Titta gärna förbi!
GERILLA på lördag
Det kallas för GERILLABILD och är en oregelbundet återkommande fotografisk utställning i offentliga miljöer.
Ett klädstreck med fotografier signerade ett antal fotografer som hastigt dyker upp under några timmar för att sedan försvinna.
GERILLABILD handlar om spontana möten, bildsnack och kanske en snabbfika.
Nu på lördag 6 april lördag dyker GERILLABILD upp i Kungsträdgården i Stockholm vid Thelins café mellan 13.00-15.00.
Jag är med med några porträtt jag gillar.
Kom gärna förbi!
Påskbekännelse: Mitt första, enda och största bidragsbrott
Tro det eller ej men en gång var jag en vig, smärt och fräsig ung man.
Det slumpade sig dock så att jag efter ett halvt års militärtjänstgöring i Sollefteå i ett anfall av politisk övertygelse (läs:villfarelse) vägrade fortsatt värnplikt.
Jag skickades hem från underofficersutbildningen med omedelbar verkan. Sen hände ingenting på ett år tills det en dag en dök upp en postutbetalning i mitt namn. Hela 2200:- med avsändaren ”milutrbidr”.
Jag fattade ingenting men hämtade ut pengarna, lät dem ligga orörda i månader för den händelse ”milutrbidr” skulle höra av sig.
Men ingenting hände och en dag slog jag till på en orange Crescent VM-cykel, en fantastisk hoj, lätt som ett frimärke och snabb som en vinthund.
Det måste ha varit på en raksträcka med vinden i håret som det slog mig; ”milutrbidr” betydde naturligtvis ”militärt utrustningsbidrag” att utbetalas vid den tänkta utryckningen året efter min vapenvägran.
Det hette ju ADB på den tiden, en tidig form av datakraft långt innan programmering var så avancerad som idag.
Antagligen hade blivit ett jäkla liv om jag inte plockat ut pengarna.
Tyvärr blev den orangea hinden stulen men livet gick vidare.
Jag fick dessutom plikta en månad i fängelse för vapenvägran några år senare.
Sen dess har militären aldrig hört av sig vare sig med inkallelseorder eller en fordran för en felaktigt utbetald ”milutrbidr”.
I flyktiga drömmar kan jag fortfarande sakna den orangea världmästarcykeln.
Motionshojen på pensionärsgymmet är en klen tröst i sammanhanget.
Fotografisk instruktion till mig själv
Om jag skulle dista mig till att skriva en instruktion i fotografi till mig själv skulle det kunna vara så här:
”Varje exponering är betydelsefull, seriös eller slapp är ditt eget val.
Om du använder en digital kamera - Vänd om möjligt skärmen eller tejpa för den.
Titta aldrig på skärmen så fort du exponerat!
Reflektera istället en sekund över vad du vill berätta.
Tänk på och lär dig använda tid och bländare. Lär dig tills det sitter i ryggmärgen.
Sov med kameran nära till hands och lär dig hantera knapparna i absolut mörker.
Inse dina begränsningar, både tekniskt och mänskligt men lär dig utnyttja dina svagheter..
Undvik automatiken. Den lär dig absolut ingenting.
Fast optik skärper ditt seende på ett helt annat sätt än en zoom.
Lär dig se ljusets skiftningar och dess magi i en bråkdels sekund.
Se och lär i första hand av målare, grafiker och ljussättningen på film och teater.
Studera historiska fotografers arbeten. Försök klura ut hur de gjorde och låt dig inspireras. Ja, du får t o m härma!
Ge sjutton i att stirra dig blind på kamera och objektivtester!
Läs en roman istället.
Var närvarande.
Gå närmre! Försök i alla fall. Var vänlig mot alla du möter. Ett leende räcker långt.
Det spelar ingen roll vilken kamera du använder. Digital eller analog, film eller pixel kan kvitta. En telefonkamera eller ett megapixelmonster kan ta bra bilder oavsett.
Krångla till det tekniskt om du vill.
Eller inte.
Du väljer själv.
Det är ändå bara BILDEN som räknas.
Men inse att du tar max 100 BRA bilder under en livstid. Och att det är gott nog.”
Bilden av min hund tog jag medan jag skrev detta. Hon undrade säkert vad jag höll på med…