Dagoberts son - ett konstnärsliv i DDR

Bilden ovan är troligen det enda som finns på Dagobert Biermann.

Dagobert vem?, undrar du. Inte så konstig undran eftersom han mördades  i Auchwitz-Birkenau någon gång 1943  bara 37 år gammal. Dagobert tillhörde den kommunistiska rörelsen i Hamburg i Tyskland under 30-talet, alltså den arbetarrörelse som den framväxande nazismen såg som sitt historiska uppdrag att krossa och utplåna.

Dessutom var Dagobert Biermann jude, vilket naturligtvis bidrog till hans död i förintelselägret.

Men Dagobert, tillsammans med hustrun Emma, hann ändå få en son den 15 november 1936  som de döpte till Wolf.

När jag gick i gymnasiet på 60-talet hade jag en lärare i tyska som under en lektion spelade upp en sång från en bandspelare, en sång som vi naturligtvis skulle försöka förstå den mer språkliga innebörden av, men jag blev som förhäxad av rösten och gitarrspelet. Det var alltså Dagoberts son Wolf Biermann som spelade och sjöng.

Något år senare gjorde vi en klassresa till Berlin. Jag hade tagit reda på att Wolf Biermann bodde på Chaussestrasse 131 i dåvarande ÖstBerlin. När jag väl passerat gränsövergången och knackade på dörren minns jag att Wolf Biermann såg mycket förvånad ut över att få besök av en spoling från Sverige, men han bjöd mig in i lägenheten och bjöd på té.

Eftermiddagen gled över i kväll och uppenbarligen tyckte han att det var kul att jag var där. Wolf Biermann var vid den här tiden en vispoet som inte fick uppträda i DDR och hans sånger spelades aldrig offentligt. Men i en hörna i vardagsrummet stod en Revox-bandspelare och en mikrofon med vilket han spelade in sina sånger som gavs ut i VästTyskland som LP-skivor i allt större upplagor .

Skrattande berättade han om hur hans kompis, som var duktig fotbollspelare, brukade sparka en boll innehållande ljudbanden vid ett givet klockslag på ett särskilt ställe vid Berlinmuren. Wolf Biermann var alltså en ”icke önskvärd” konstnär och intellektuell i DDR, han ansågs som alltför kritisk i sina sånger, visserligen inte fängslad. Men likväl fången i sin lägenhet. Ham var en nagel i ögat för statsdiktaturen i DDR.

Han hade själv valt, i början av 50-talet, att som 17-åring flytta till ÖstBerlin och han läste några år på Hubolt-universitet men kom i kontakt med intellektuella kretsar kring Berliner Ensemble, den teater där Berthold Brecht verkade fram till sin död 1956. Wolf arbetade under några år som regiassistent på den teatern i mitten på 50-talet.

Det är tre saker jag särskilt minns från den där kvällen på Chaussestrasse 131. Dels när han spelade upp sina tonsatta översättningar av Nils Ferlin – ”und ich habe ganz magera beine, und mager sind arme och halz”, dels porträttet på hans pappa Dabobert som han hade på hederplats i en välfylld bokhylla.

Men mest minns jag en gapig liten tjej som sprang omkring i lägenheten och med hög operaröst försökte väcka uppmärksamhet. Minns att Wolf röt till henne att hålla tyst flera gånger och så nåt om ”jävla styvdotter, det kommer att gå illa för henne..."

1976 fick Wolf Biermann efter mycket om och men utresetillstånd för att ge ett antal konserter i Väst. Han spelade då bland annat även i Stockholm. Men han nekades inresetillstånd tillbaka till ÖstBerlin!, alltså blev han persona non grata i sitt hemland DDR. Istället bosatte han sig i Hamburg, främst för att ta hand om sin gamla mamma, men han blev också en förkämpe för ”Die Grüne”, en framväxande miljörörelse och numera ungefär Miljöpartiet i Tyskland.

Idag, som 88-åring, pendlar Wolf Biermann mellan Hamburg och en liten stad i Sydfrankrike där han har ett hus och pysslar med att översätta bland annat Shakespeares sonetter.

För dig som är intresserad av hur Wolf Biermann låter bifogar jag två länkar. Den första är en av Wolf själv.

Den andra är hans styvdotter, den där gapiga ungen i lägenheten. Men som med tiden gjorde en egen sångkarriär.

Hon heter Nina Hagen….

https://www.youtube.com/watch?v=GSw5H4tY29A&list=RDGSw5H4tY29A&start_radio=1

https://www.youtube.com/watch?v=IqgcByaNyhc

./.

Sex i DDR

Sexualiteten i gamla DDR var ett kapitel för sig, ett skuggspel mellan mänskliga behov och officiell moral. Lite som ett okopierat negativ. Jag minns t ex att det fanns två olika märken av kondomer - om och när de fanns att tillgå vill säga. Den ena hette "Diplomat" och höll en acceptabel standard men var dubbelt så dyr som "Anti-Baby" som närmast kunde liknas vid en cykels innerslang.

I övrigt rådde i princip en sexualmoral som var "modern", även om homosexualitet ansågs perverst och statsfientligt, för att inte tala om transsexualitet. I brist på preventivmedel, ansågs det som socialistiskt jämlikt att kvinnorna alltid hade rätt till fri abort och därför inte kunde exploateras som sexualobjekt.  Pornografi var, i konsekvens med detta, ett västkapitalistiskt påfund och motarbetades stenhårt.

Men människan är nu en gång som hon är och istället för bakelser får man äta skorpor. Medan det på andra sidan Berlinmuren fanns både bordeller och sexklubbar odlades det i DDR en naturistkultur där friska och starka kroppar var idealet. Nudistlägren vid Östersjökusten var många och välbesökta och det naturist-förbundets tidskrift var under perioder den mest sålda tidskriften av alla i DDR, särskilt när den hade bilduppslag och reportage från sommarlägren där människor ägnade sig år stärkande gymnastisk, nakna och fria.... 

Men medan man i ÖstBerlin gottade sig i tidskrifterna stod människor på andra sidan och blickade över Berlinmuren med en helt annan längtan efter verklig mänsklig förening.

Muren som brutalt delade Berlin varade mellan 1961 till november 1989, och för många blev den en betydande del av livet och en vardaglig realitet. Jag minns den från mina Berlinresor på 70 - och 80-talet och den kom att forma min livssyn och la grunden för mitt politiska tänkande. Om jag någon gång svajar till i synen på vad frihet är brukar jag titta på de gamla bilderna....

Växelkurs i DDR

Ser om en av de bästa filmerna - Das leben der anderen - som gjorts om livet i DDR, gamla ÖstTyskland. Den ligger på SVTPlay och handlar om övervakningssamhället DDR.

Jag reste en del till Berlin på 70 - och 80-talet. Minns lukten av kol när tåget rörde sig från Sassnitz till det delade Berlin och hur dimman ofta låg tät över hedarna.

Bilden tog jag en sen kväll i ÖstBerlin, strax utanför Friedrichstrasse Bahnhof - en av de två övergångarna - mellan Öst och Väst. Den andra var Checkpoint Charlie, numera en turistmagnet.

Den officiella växelkursen mellan öst - och västmark var 1:1 och dygnsviseringen till ÖstBerlin kostade 25 mark. Det var ett av de sätt som statsdiktaturen kunde håva in västvaluta. 

Men svartkursen var en helt annan, man fick minst fem gånger pengarna oavsett det var mark, kronor eller dollar.

Han stod ofta där, ute på gatan och han gav mig alltid kompispris 1:8. Utan tvekan var han modig, rent av dåraktig. Har ibland undrat vad han blev av.

Tog Stasi honom till slut? Eller är han rent av stor fastighetsägare i Berlin numera...?

Fars Dag

Du hette Karl Lennart Åström och hade skor med gula rågummisulor, rökte pipa och jag har ett vagt minne av en röd bil.

Det finns också ett litet svartvitt fotografi där du och jag går utefter en kaj i Luleå. Det måste ha tagits sista sommaren.

Men det är också allt jag minns.

Begraningen 1954 fick jag inte vara med på, men jag minns att mamma bar sorgflor i månader efteråt och hur hon ofta sa att du hade blivit ängel, men att vi en dag skulle träffas i himlen.

Jag förstod aldrig det där, trodde inte på det, men så ofta jag funderat över vem du var och hur vi skulle ha haft det idag,

Nu, 70 år senare på Fars Dag.

Mina Leica-drömmar

I början av mitt fotografiska liv för sisådär 60 år sedan minns jag hur jag satt på biblioteket och lusläste fotografiska tidningar, beställde fram samlade årgångar och fastnade alltid för annonserna från Brandt optik som hade agenturen för Leica. Och genom att titta på de stora fotografernas bilder begrep jag att Leica var grejen. Kamerornas kamera liksom. Skarpare än skarpast, king of bokeh etc. 

Men en Leica M var utom ekonomiskt räckhåll. Det blev en Zenit 3M istället, en spegelreflex från Sovjetunionen som luktade traktordäck.

Alltnog, det var med den kameran jag gjorde mina tidiga stapplande steg i fotografins värld. Den vita hästen i skymningen på bilden ovan är ett av mina första försök att hitta rätt i fotografins värld. Minns fortfarande känslan av när bilden växte fram i framkallninsskålen i det mörkrum jag byggt nere i radhusets pannrum. Tänkte ”om jag haft en Leica hade den blivit riktigt skarp…”

Men den sovjetiska kameran blev en kort historia. Under en sommar på en kibbutz i Israel år 1968, köpte en amerikansk kille från Chicago den för en för dåtiden otrolig summa. Anledningen för hans del var enkel; sovjetiska varor var hindrade från att saluföras i USA och den unge Jeff från Chicago tyckte naturligtvis att det skulle bli "Awesome” att komma hem och visa upp den för kompisarna när höstterminen började på hans collage.

Själv liftade jag snabbt in till Tel Aviv och med fickan full av pengar gick rakt in i en kameraaffär med begagnade Leicor och köpte så äntligen en äkta vara, tror det var en Leica II med en ”trådrulleoptik”, minns inte så noga vad den hette, annat än känslan av att nu jäklar skulle det bli åka av. Och äntligen skulle mina bilder också bli skarpa som rakblad.

Väl hemkommen efter kibbutz-sommaren framkallade jag rullarna i Rodinal och blev grymt besviken. Det noggrant arrangerade självporträttet från kibbutzen visade sig t o m vara tekniskt sämre än de bilder jag lyckats klämma ur rysskameran.

Jag måste ha köpt ett måndagsexemplar av Leica tänkte jag. Leica är ju ändå bäst….. intalade jag mig själv.... 

Mitt nästa möte med Leica var ett sommarvikariat 1972 som pressfotograf på en sedan länge nedlagd Norrlandstidning. En snyggt sliten svart Leica M och en Summicron-35:a var det huvudsakliga arbetssverktyget. Och visst, negativen såg bra ut, men med dåtidens repro och tryckteknik blev slutresultatet likafullt rejält trist. Ett porträtt på en enspaltare lämnade allt övrigt att önska. "Det är i alla fall inte Leicans fel", intalade jag mig själv.

När det sedan kom till sportfoto - läs fotboll i divison 4 - med samma Leica, monterad med en otymplig Visoflex utan återgående spegel och en 400 mm Novoflex med pistolgrepp fick jag veta att jag levde. Men nån särskild Leica-skärpa blev det aldrig där heller även om jag mot alla odds lyckades få till en och annan målbild. Skarp eller inte spelade mindre roll för tidningens redaktionssekreteraren. Bara man kunde visa att man varit på plats när matchen gick av stapeln räckte för en kioskvältare..

Trots dessa minnen har jag ändå alltid haft en känsla av att Leica trots allt nog är bäst. Men av olika skäl blev det aldrig en Leica för mig, främst för att de alltid kostat för mycket. Men ”vill ha”-känslan har ändå aldrig riktigt släppt taget. En Leica Q3 vore fantastiskt att äga, brukar jag fantisera tills jag kollar vad som är kvar på pensionärskontot sedan månadsräkningarna är betalda….

Mina Leica-minnen kom ändå över mig när jag gick hem från en fotofika igår med Anna Lithander, en av dessa enastående kvinnliga fotografer som berikar den fotografiska världen och som aldrig verkar ha fastnat i teknik eller drabbats av Leica-feber. Anna har bara en kamera och en optik, en svårt sliten Fuji-kamera och ett 16-mm objektiv. Hon har däremot alltid kameran med sig, har tappat den i gatan flera gånger och tänker aldrig på annat än slutresultatet, alltså BILDEN, och vägen dit. 

Vilket - som alla innerst inne vet - handlar om helt andra saker än själva kameran; Det handlar om språk, bemötande, känsla för komposition, färgkänsla eller konsten att se i svartvitt, intuition, empati och närvaro. Egenskaper som jag oftare ser tydligare hos Anna Lithander och flera andra begåvade kvinnliga fotografer än hos manliga dito.

Egenskaper som skapar BILDEN.

Porträttet jag tog av Anna igår är alldeles för skarpt som ursprungsfil. Kameror (i det här fallet en Fujifilm x100VI)  idag är tokskarpa. Jag drog därför lite i spakarna i  Photoshop för att få till en lite mjukare bild som bättre stämmer med hur jag ser på henne som människa och fotograf. 

Och kanske för att hålla mina egna Leica-nojor i schack….