Om lämpligt fotoväder

Jag har en rulle Fomapan 200 i min Nikon F, den med Photomicsökaren. Då vill man inte ha knastersol och ständigt blå himmel. Man kan förvänta sig att skärgårdsvädret särskilt på våren har några dagar eller morgnar med vacker dimma eller dis. Eller rejält mulet. Svartvitt väder som man säger. Men så icke. Och inte blir det så mycket annat fotograferande heller. Man kan gör annat. Bygga ett skjul eller regntak över verkstadsarbetsplatsen. Sånt är också roligt. Och nyttigt.

Under arbete. Restimret står kvar. Att det blir några kvadratmeter regnsamlare, om det nu kommer något, får tas med i beräkningen. Då är det bra att hitta lite hängrännskrokar i skrotlådan. Och en gammal hängränna bakom knuten. Sånt som AI inte fixar.

Vindspelet i hagtornet hänger kvar. Stengods klingar bra och den koboltblå glasyren hänger med.
Sen funderar jag på det här med AI jag också, det ligger ju i tiden. Just nu är tillvaron rätt långt från AI. Stengods och koboltglasyr är liksom på riktigt. Det är gullvivor, mandelblom, kattfot och blå viol också. Och en halvvägs exponerad Fomapan 200 den med.

Vindkraftverk, ett par grejer att ha i minnet

Om havsbaserad vindkraft finns det en hel del åsikter. De flesta handlar om att de stör utsikten.
  1. Eftersom jordytan kröker sig, jorden är som bekant rund, kommer en större del av vindkraftverket hamna under horisonten. Den som utbildat sig till befälhavare i sjöfart är säkert införstådd i de tabeller man kan använda just för sådana beräkningar.
2. Saker och ting blir ser ut att bli mindre ju längre bort de är. Nåt som varje fotograf känner till. Saker långt borta krymper inte bara på höjden utan även på bredden. Trehundra meter på höjden, hur mycket i synfältet blir det på tre mils avstånd, för att inte tala om bredden på ett vindkraftverk? (En entusiastisk fotograf kan nog översätta detta till bågsekunder.)
3. Om nu vindkraftverk placeras  30 kilometer från kusten,  och då med tanke på sikt över hav. Vid mycket god sikt räknar man med 30- 40 kilometers sikt. Men alla dagar har inte mycket god sikt. 
4. Observatören måste vara på rätt plats. Och vid rätt tidpunkt. Vindkraft i Östersjön utanför Stockholms skärgård kan  möjligen ses från Tärnskären i Stockholms skärgård, fast där är inte så många observatörer,  eller från Trouville på Sandhamn. Där bor det för övrigt rätt få personer, undantaget ett fåtal välbeställda sommarhusinnehavare.  Förutsatt att sikten är på topp, alltså.
  Nu ska man så klart inte förringa själva vetskapen om att det står en hord med vindkraftverk bortom horisonten. Den kan ju vara nog så störande…
   Tankar som dök upp när jag körde båten från Nisses brygga till hemmabryggan och lät blicken svepa styrbord. (Hemmavid har ett av grågåsparen  fått ällingar. Tre stycken. Sötfaktor 5. Men naturligtvis ingen kamera tillhands. 
(Nu kan det också invändas i att den här bloggtexten inte handlar särskilt mycket om fotografi, men mer om optik och hur vi ser och upplever saker vilket är nog så betydelsefullt för fotografi.)

  Nikon F Photomic gör sin tjänst och jag överlistar den rätt basalt utformade ljusmätningen. Old school om man säger. 

Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…  

På tapeten, lite yrvaket kanske…

Men det är den där tiden. April i skärgården. Och är det inte inledningen till Hemsöborna, SVT:s filmatisering från 1966 som anger ton och klang. Alldeles särskilt Ulf Palmes berättarröst. Idag morsade jag på Strandskatan, och ett par sädesärlor som nått sin slutdestination. Lite trötta var de nog, motvind de senaste dagarna, Visst är det enormt, en liten fjäderboll tar sig från nånstans vid södra Nilens stränder, tillbaks hit till en skärgårdsstrand. Bara så där. År efter år kanske, eller är det avkomman. Saker funkar. Och barometern, en Schatz,  om inte barometrarnas Rolls Royce så åtminstone nånstans ditåt, som satt på skottet i min gamla  kustkryssare visar högtryck och inte förvånande är det också ordentligt lågvatten. Det där med havsytans elasticitet.  En barometer fungerar lite så där ungefär, som en ljusmätare från en annan tid. Man får tolka resultatet. Sånt man funderar runt när man går och skrotar ute på ön. Och tar några analoga bilder då och då.

 Så var det där med AI alltså. Och med anledning av den här länken som är i ropet. Och vad tror jag? Min första reaktion var, snygga stillbildsfoton från någon kommande film. Det är så uppenbart modernt bildspråk. Men det har den fotografi-intresserade allmänheten redan noterat.

    Min tro är, mer eller mindre väl underbyggt, att bildberättande, bilden som språk kommer att splittras upp i två olika spår än mer tydligt än vad som råder idag. Inte bara det kommersiella språket med sitt berättande, berättelsen om allt det du ska konsumera, allt du ska tycka, allt som har en sändarens avsikt. Men. Också ditt eget och alla andra på samma vågräta berättarplan som har något mer att säga.
  Tänk så här, vad skulle AI och de som drar i spakarna ha för glädje i att publicera x antal bilder på sångsvanar, tranor eller havsörnar? Bortsett från att AI kanske möjligen kan göra bilderna tekniskt sett bättre, skarpare med större omfång men blir bilderna bättre? Bilden som berättande språk.  Nä, i de fallen är bilden som sanningsvittnen så oändligt mer viktigt än bildens eventuella kvalitet. En bild är en bild och fortfar att var det. 
  Än så länge är det ganska lätt att avslöja AI-genererade bilder, åtminstone för intresserade bildmänniskor, inte minst fotografer. Och så kommer det nog fortsatt vara. Men visst är det en utmaning för det svenska skolväsendet. Hur lär vi ut de här kunskaperna. Att se tvärs genom en bild?
   Vad AI har svårt för tycks vara att hitta en undertext, för även bilder har en undertext. Nåt mellan raderna. Jag är inte så oroad, men visst, lite skärpt uppmärksamhet gäller numer i umgänget med bilder.

(to be continued:-)

Bilddagbok och om bilders redundans

Bilddagbok den fjortonde februari. Svarlögafjärden sedd från Österbåts. I kikaren kan man se knipor, vigg, skrake och ser vi inte en salskrake också. Längre ut ligger en flock alfågel. Mot kvällen börjar de sjunga. En säl simmar lojt förbi i ytan en bit utanför iskanten. Havsörnen har tydligen ledigt idag.

Detta är vad vi ser.  Bildbevis saknas. Fotografiet som sanningsvittne kommer på skam.
Uttrycker  bilden redundans eller entropi? Sånt är svårt att uttala sig om innan bilden är publicerad. En bild som inte blir läst är som det fallande trädet i skogen. Bild är ett språk.

I varje fotografi finns det inbyggt en teknisk dimension som är svår att bortse från. Ytterligare en faktor att ta hänsyn till i publiceringen och läsningen.
Tekniken som verktyg i berättandet. 
Självklarheter kan det tyckas.