Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Gäst hos dåtiden

Häromdagen fick jag en Zeiss Ikon Nettar till skänks, helt utan förbehåll. En 517/16 W22954 med Novar 1:4.5 i gott skick med läderväskan i behåll. Sånt här sätter igång många tankar. Med en Nettar drog jag mina första lärdomar om foto, oftast rätt hårdhänta knäppar på näsan om vikten av rätt bländare eller tid. Och en del annat. Learning by doing kan man också säga. Och man kan fråga sig om riktigheten i den pedagogiska tanken att sätta en sån apparat i händerna på en åtta-nioåring. Men så såg den fotografiska verkligheten ut. Det var bara att lära sig. Att förstå. Om än det tog tid…
  En annan tanke dök upp, om det nu blir så att jag laddar den med en rulle film. I vilken miljö, i vilket fotografiets utsnittsvärld hör en sån här apparat hemma? Och det är liksom en del pysselmed såna här apparater, som att starta en tändkulemotor. Det är inte bara att trycka av. Som med en modern digital kamera, eller en numera obsolet Instamatic för den delen.

Jag ser ett landskap, en landsbygd, aningen underexponerat med sina invånare i helfigur gärna lite uppställda,och förväntansfyllda, eller lite besvärade, där den omgivande miljön är mycket viktig, men för den oinvigde oidentifierbar. Bilder i kvadratiskt format som ett olösligt pussel. En sån här kamera når sällan eller aldrig ända in till närbildens avslöjande. Och med närgränsen 1,2 är vi ofast i tryggt avstånd från armlängdens begränsning.
   För visst är det så att allt som syns i en bild och dess utsnitt är berättarkomponenter. Det som skapar berättelsen. 

Och hur gick det här då?

Det här är Hamed. 2015 tog han sig ,som många andra ungdomar, från Afghanistan till Sverige, en resa som i runda slängar tog tre månader. Inte alldeles enkelt alla gånger. Jag tog bilden nån gång hösten 2016. Åtta år senare visar statistik från SCB att det gått förvånansvärt bra för de här ungdomarna. oväntat bra skulle man kunna säga med adress till integrationsolyckskorparna.

Isobel Hadley-Kamptz fristående kolumnist i Dagens Nyheter skriver så här idag:
”...De ensamma unga fick i väldigt stor utsträckning hjälp av svenska familjer och det svenska civilsamhället. Det fanns mentorsprogram och kyrkor och idrottsföreningar hade språkinsatser som på grund av det akuta behovet fångade upp de ensamkommande betydligt mer än andra. Där staten vägrade ta ansvar klev vanliga människor in.
Jag vill aldrig igen se svensk offentlighet ta sina händer från enskilda utsatta människor på ett så tydligt sätt som man gjorde med de ensamkommande barnen. Men civilsamhällets insats var fantastisk, och jag är övertygad om att den bidragit till gruppens framgångar. Det säger något om hur vi generellt borde ta emot invandrade, för att över huvud taget ge en möjlighet till snabb integration.”
   Onekligen något att väga in. 

( Bilden och ett tjugotal liknande togs utomhus i befintligt ljus en halvmulen septemberdag 2016. Fuji Xpro1 35mm 1.4)

Parentes. Tankar runt fotopapper

Om vi nu betraktar svartvit fotografi i den digitala miljön som en slags efterapning av det analoga fotot borde man kanske ta med ytterligare en parameter i resonemanget. Vilket fotopapper kopierade vi på, varför och hur blev resultatet?
  Jag kopierade allt som oftast på Ilford Ilfobrom B112 men också på Kodak Bromesko, det med en liten aning varmare ton men jag gillade nog mest de mera neutralgrå pappren, helst matt eller satinmatt eftersom de låg blyertssvärtan närmast.
   Men frågan är nu, hur simulerar man de svärtorna, eller snarare sagt, hur får man fram de svärtorna i en digital värld? Dags att sätta sig framför spakarna.
   Att en sån här simulering, eller kanske snarare något som påminner om, kräver så klart att bilden ligger kvar i RGB.

Recept varmtonad kopia i PS:
• Processen till gråskala görs enklast med Silver Efex. Plus-X simuleringen är den "snällaste" tycker jag. Det är dock idé att lyfta svartpunkten en aning.
• Konvertera bilden till gråskala, därefter bild läge duplex. I duplexalternativ väljer jag färg 2 som får bli en rätt mörk sepialiknande ton (rgb 75 53 4) och gör en kurva , rätt kraftigt omvänd s-kurva.
• Konverterar tillbaka bilden till RGB-läge (sRGB om den ska stanna ute på nät och skärmar)
  Varför duplex och inte bara lägga en mörk avvikande ton åt sepiahållet direkt i rgb-bilden? Gör man så kommer man att läga en tonad hinna över hela ytan, inte bara där pixlarna (eller silverkristallerna, sagt som en ren metafor) är svärtade, laddade eller hur man nu vill uttrycka det. Duplex innebär att man i offset-tryck använder två plåtar, en för den svarta tryckfärgen och en likadan med en oftast svagt tonad svärta, kanske uttryckt som cmyk 30 30 10 90. Eftersom plåtarna är identiska kommer de rent vita ytorna inte att påverkas utan förbli vita, precis som i en varmtonad bild.
   Kan man göra den här operationen i Lightroom eller andra program? Det blir nästa laboration.

Processen är inte menad annat än att möjligen påminna om varmtonade silverrika papper, ett liknande uttryck skulle man kunna säga. Det är alltså inte meningen att försöka skapa ett falsifikat.
Och som sagt, det här handlar om en metod, inte ett detaljerat recept. Fritt fram för den som kör i Photoshop att krydda och blanda med andra ord.