Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )

Parentes. Tankar runt fotopapper

Om vi nu betraktar svartvit fotografi i den digitala miljön som en slags efterapning av det analoga fotot borde man kanske ta med ytterligare en parameter i resonemanget. Vilket fotopapper kopierade vi på, varför och hur blev resultatet?
  Jag kopierade allt som oftast på Ilford Ilfobrom B112 men också på Kodak Bromesko, det med en liten aning varmare ton men jag gillade nog mest de mera neutralgrå pappren, helst matt eller satinmatt eftersom de låg blyertssvärtan närmast.
   Men frågan är nu, hur simulerar man de svärtorna, eller snarare sagt, hur får man fram de svärtorna i en digital värld? Dags att sätta sig framför spakarna.
   Att en sån här simulering, eller kanske snarare något som påminner om, kräver så klart att bilden ligger kvar i RGB.

Recept varmtonad kopia i PS:
• Processen till gråskala görs enklast med Silver Efex. Plus-X simuleringen är den "snällaste" tycker jag. Det är dock idé att lyfta svartpunkten en aning.
• Konvertera bilden till gråskala, därefter bild läge duplex. I duplexalternativ väljer jag färg 2 som får bli en rätt mörk sepialiknande ton (rgb 75 53 4) och gör en kurva , rätt kraftigt omvänd s-kurva.
• Konverterar tillbaka bilden till RGB-läge (sRGB om den ska stanna ute på nät och skärmar)
  Varför duplex och inte bara lägga en mörk avvikande ton åt sepiahållet direkt i rgb-bilden? Gör man så kommer man att läga en tonad hinna över hela ytan, inte bara där pixlarna (eller silverkristallerna, sagt som en ren metafor) är svärtade, laddade eller hur man nu vill uttrycka det. Duplex innebär att man i offset-tryck använder två plåtar, en för den svarta tryckfärgen och en likadan med en oftast svagt tonad svärta, kanske uttryckt som cmyk 30 30 10 90. Eftersom plåtarna är identiska kommer de rent vita ytorna inte att påverkas utan förbli vita, precis som i en varmtonad bild.
   Kan man göra den här operationen i Lightroom eller andra program? Det blir nästa laboration.

Processen är inte menad annat än att möjligen påminna om varmtonade silverrika papper, ett liknande uttryck skulle man kunna säga. Det är alltså inte meningen att försöka skapa ett falsifikat.
Och som sagt, det här handlar om en metod, inte ett detaljerat recept. Fritt fram för den som kör i Photoshop att krydda och blanda med andra ord.

Nyår 2015. Duplex.

Precis efter nyår 2015 "kärleksbombades" moskén i Uppsala efter ett attentat, guskelov dessbättre misslyckat och moskén, en gång känd som Europas nordligaste står kvar. Det är en byggnad som smälter in i den omgivande arkitekturen, finns nån slags lätthet i den. Det är så klart en del prefabricerat i bygget men det är det i omgivningen också.  Jag har ingen riktigt bra bild på den, en där minaretens halvmåne kompar med den riktiga morgonstjärnan Venus på himlen vore kul att ha. Men man bör väl inte vänta för länge  med tanke på vad som förs fram i talarstolar.

(Pysslar lite grann med att hitta nåt som skulle kunna påminna om de varmtonade silverrika fotopappren från en annan tid. Duplex (duotone) kan vara en metod. Men till vilka inställningar, färgton och kurva i den kompletterande färgtonen är det nog en bit att gå. Finns väl en färdig plug-in för sånt ute på nätet. Lite underhållande är det dock att pyssla själv. D800 24-70 2.8 säger metadata.)

Varför ser man inget fotografi i tidningen Fotosidan?

Eller i andra fototidskrifter? Frågan kan så klart tyckas provokativ. En kvällstidningsrubrik kanske. Men sanningen är att fotografi ser vi inte i fototidningarna.

Däremot ser vi mängder av reproduktioner. Reproducerade fotografier. Reproducerade på en skärm eller tryckta och det är tekniskt sett ganska långt från något skrivet med ljus, ett fotografi. Därom är nog också de flesta överens.
   Bob Bovin har ett intressant inlägg här på FS (länk), tack för det. Om förebilder. Att försöka förstå och att efterlikna. Sebastiao Salgado, Robert Capa, HCB till exempel. När man tittar på deras bilder sker det sällan som betraktandet av ett regelrätt fotografi utan oftast som just en form av reproduktion. Där den reproducerande tekniken adderar något till bilden, det kan gälla kontrast, mättnad, valörrikedom, korn etc. Med en skicklig repro kan man förvänta sig en god samstämmighet med originafotografiet men så är inte alltid. Till exempel vid bildläsningen på skärmar. Hur vet vi ens något om hur väl ens upplevelse av bilden på  skärmen  stämmer med det inlästa? Det vet vi inte förrän vi jämför skärmbilden med originalfotografiet. Och ju längre avståndet är mellan betraktningstillfällen, desto mindre exakt blir jämförelsen. Ett fenomen som särskilt påverkar vår uppfattning om färgnyanser.
   Eller så struntar vi i det här och skapar våra egna tolkningar av originalen. Och gillar det. Försöker skapa något som påminner om, är en tolkning. Det är kanske där nånstans det digitala fotografiet faktiskt befinner sig, och hela tiden har befunnit sig.

Att det handlar om reproduktioner kan vara en viktig bit i tolkningen av AI-genererade bilder. Montage eller collage. Att ett fotografi blir ett fotografi först när tillkomstprocessen kan verifieras. 
   Något att återkomma till, som det heter.

(Fuji Xpro2, 18-55mm. En process som kanske påminner lite om Plus-X D-76, men är helt och hållet digital.)