NÄSTAN NY KAMERA - SKÄRPA OCH SÅNT

***

Skärpa eller inte? Som vanligt säger jag både och, inte antingen eller. När jag vill att det ska vara skarpt så vill jag ju få det skarpt också. Men det är långt ifrån alltid ska det vara riktigt skarpt. Det finns få porträtt jag tycker så mycket om som dom Paolo Roversi visade på Fotografiska för några år sen. Inte en bild var skarp, ändå - eller just därför - upplevde jag  ett helt spektrum av känslor i bilderna. Sen är det ju lika svårt att ta oskarpa bilder som skarpa. En bild blir inte bättre ju skarpare den är, men tyvärr gäller ju inte motsatsen heller.......Och så många sorters oskärpa det finns, dom flesta är definitivt inte vackra. Oskärpa är också svårt. Lagom sort, lagom mycket och i rätt bilder. 

*

Men som sagt, ibland vill jag ju ha skärpa, tex när jag försöker mig på fåglar, och där har jag haft problem sen länge. Jag har en stark känsla av att min AF inte alltid funkar riktigt, särskilt tillsammans med det långa telet 100-400, dom som följer mig vet att jag skrivit om det tidigare. Problemen har fortsatt fast jag inte skrivit så mycket om det, det blir för tjatigt. Kameran har ju också varit i backen (asfalt) från nästan två meters höjd så det är ju inte orimligt att nå´t faktiskt hänt. Och hur är det med bildstabiliseringen, den tål väl inte allt heller? Nåväl, nu har jag tagit upp diskussionen på allvar med Sonyservicen i Linköping. Och det blev en intressant lösning jag nu nappat på. Dom har erbjudit sig att byta slutarpaketet med sensor och allt, plus mainboard (kameran är två år sånär som på drygt en månad och jag har gjort drygt 48 000 exponeringar, kollat via PIE, Picture Information Extractor) Därmed byts i princip egentliga kameran ut, hårdvara såväl som mjukvara, utom ytterskal med med knappar, sökardel och så. Det gör dom i Linköping, och när det är gjort skickar dom kameran tillsammans med telet och converter till huvudservicen i Frankrike som ska mäta upp att prestanda uppfyller alla krav. Det intressanta är att jag egentligen aldrig får rätt på om det var något fel, och i så fall vilket. Däremot vet jag att jag får en kamera där allt funkar. 

*

Igår var jag in till Linköping och lämnade kamera, tele och converter. Det kommer säkert ta ett antal veckor men prylarna borde kunna vara tillbaka före jul. Tills dess gäller dom äldre kamerorna. A7RII:an sålde jag för att finansiera den här (A7RIII:an) men jag har kvar A99:an, 24 Mpix, och A7S, 12Mpix, och dom räcker långt. 12 MPix är ju inte så mycket idag men jag vet av erfarenhet att det räcker längre än man tror. Bilden nedan är inte precis något mästerporträtt, en "med"kund när jag satt och väntade hos en optiker,  men nog räcker skärpan. Dessutom croppad till 3,8 MPix vid ISO 800.

*

A7S, 12 MPix croppad till 3,8 MPix, 1/100 s  bl 4,0   ISO 800, naturligt ljus (lysrör)

*

***

STRANGER THINGS

***

*

*

***

SLOWLY, SLOWLY, OH SO SLOWLY........

***

Slowly, slowly, oh so slowly, change is coming

*

*

***

KATSURAN, LÖVEN OCH BILDSMAKEN

***

Smaken är, liksom baken, delad. Inte bara i folkmun, det gäller latinare^*) också. Det intressanta är att min egen smak växlar från period till period, ja tom från dag till dag. Som vanligt kan jag inte alltid hålla mig till sanningen, eller verkligheten då, ibland ljusar jag upp lite här och mörkar ner lite där, ibland gör jag bilden en smula diffus, ibland lägger jag på lite glow (Silver Efex Glamour Glow tex). Det dåliga samvetet för att inte vara en RIKTIG fotograf, i alla fall en riktig naturfotograf, har minskat med tiden, jag gör mer som passar mig för stunden. I dom senaste bloggarna (tre med den här tror jag) har jag därför känt mig föranledd att särskilt skriva ut att jag i stort sett inte gjort något sånt alls med bilderna. För att testa känslan är dom dessutom lite mörkare än jag brukar göra bilderna.

*

När jag nu ändå skriver om smak och bilder kan jag göra ytterligare en bekännelse. Ibland till och med anpassar jag bilderna en smula efter vad jag tror är publikens smak. Inte på FS förstås, där kännarna finns......Men vissa bilder jag lägger ut på Instagram och FB får lite mer kräm och kanske lite mer glow än jag har på bilderna jag visar på FS. Och det ger uppenbart fler likes, det är ju viktigt som ni vet. Ännu har jag inte gått så långt att fotat fiskargubbar i sydväst rökande pipa och gjort bilder med extra glow och extra svärta, men man vet aldrig......

*

Vaddå, luras? Sälja min själ för några likes? Konstnärens själ? Men för mig är en bild är en bild är en bild. Antingen gillar du bilden är också gillar du den inte. Historien bakom bilden, tekniken bakom bilden är ointressant, det påverkar inte min spontana uppfattning om bilden. Så länge vi inte jobbar med dokumentära bilder, vetenskapliga bilder eller nå´t annat liknande är friheten stor.

*

Katsuralöv

*

Katsuralöv - och här finns lite överstrålning

*

Bukettapellöv

*

Katsuralöv

*

Katsuralöv

*

Kommer jag inte ihåg vilken buske jag fotade, kvittenbusken kanske, får gå ut och kolla

*

^*) Karlfeldts Svarte Rudolf "....talar med bönder på böndernas vis och med vise män på latin....."

***

KVITTEN OCH ROSENKVITTEN

***

Också kvitten har funnits sen huset var nytt, den finns med i den ursprungliga trädgårdsbeskrivningen med en buske på framsidan, entresidan, av huset. Den har vi tagit bort, dom sylvassa taggarna gjorde den svår att hålla ordning på. Men också kvitten har fåglarna spridit, nu har vi en i sluttningen på baksidan som är lite mer åt naturtomts-hållet. Och den får vara kvar, taggarna till trots . På våren blommar den med stora mörkröda blommor och på hösten kommer kvittenfrukten som ser precis ut som fullstora äpplen. Dom är dock betydligt hårdare än äpplen och inte lika saftiga men ger alldeles utmärkt marmelad, kvittenmarmelad alltså.

*

Innan jag skrev texten här googlade jag på kvitten och ser att den beskrivs som ett träd med vita blommor, upp till 12 m i Japan och Kina där den kommer från, och med längre historia än vanligt äpple. I Skandinavien kanske 6-7 m. Vår kvitten är en ganska låg buske, under en meter skulle jag säga, men som gärna breder ut sig sidledes, och som sagt, med djupröda blommor. Och visst, det visar sig finnas något som heter rosenkvitten. Där finns två undervarianter, liten resp stor rosenkvitten. Den lilla blir aldrig/ sällan över en meter hög, så gissningsvis är det liten rosenkvitten vi har. Båda sorterna rosenkvitten är tåliga växter medan äkta kvitten är en betydligt ömtåligare växt som här i Skandinavien bara klarar zonen 1 och möjligtvis 2.  Kul att lära sig något nytt, Google är helt suveränt om man snabbt vill skaffa sig info om något. Men att ha googlat betyder dock inte att man behärskar ett nytt område......

*

Där den växer nu behöver vi inte hålla på och finlira med beskärning och ogräsrensning, tur är det, taggarna är inte nådiga. Men det var ändå roligt att ta lite bilder på frukterna, de vackra färgerna gör att den ser väldigt aptitlig ut.

*

*

*

*

*

*

***