INDIAN CHIEF VINTAGE KANSKE?

***

Kan inte ett iota om motorcyklar men den här var ju snygg. Den djupblå lacken och det ljusa lädret, perfekt tillsamman. Och själv har jag väl åldern inne för att gränsla den där. Såg jag rätt handlade det om från  24 000 US dollars och uppåt 40 000.

*

Inte bara att den passar mig i smaken, med den kan man köra rätt in i Pirsigs bok Zen and The Art of Motorcycle Maintenance också

*

*

***

TIDEN GÅR - KONICA FM

***

Då och då plockar jag fram några av de gamla analoga svv bilderna. Hittills har det mest varit de äldsta bilderna, dvs 50-talet, min egen skoltid. För att komma fram till våra barn får jag gå två decennier framåt. Några bilder har jag visat, bla den här (tror jag). Jag kommer inte mata er med barnbilder, men det finns rätt många negativ jag aldrig bläddrat igenom efter att ha skaffat skannern, så någon blir det väl. Så här långt fram i tiden har jag inte ens skrivit årtal på negativbladen så jag har inga detaljuppgifter. Det här är Annika, f 1975, så bilden är nog från 1977 el möjligen -78. Behöver jag säga att hon hade temperament och egen vilja? För det mesta ändå sprudlande glad så det här är inte den mest typiska bilden. Det är hon som nu ofta svänger hit från Täby för att se till oss gamlingar, med eller utan sina egna tonåringar..... 

*

Av negativremsan ser jag att filmen är en Kodak Plus X. Kameran blev jag osäker på vilken, av dom lite äldre småbildskamerorna har jag dels en Konica FM, dels en Olympus OM-2n. Efter att ha googlat ser jag att medan Konican kom ut redan 1964 kom Olympusen OM-2n inte ut förrän 1979. Här har jag alltså använt Konican som är (och var) försedd med ett Hexanon 52/1,4. Till min förvåning ser jag att jag har film i när jag provtar en bild, den får jag se till att ta färdig. Jag måtte också ha bytt batteri någon gång på den här sidan millenieskiftet för exponeringsmätaren ger normalt utslag när jag checkar med testknappen (check i röd text på undersidan)

*

*

Trots utseendet en fullt fungerande Konica FM med Hexanon 52/1,4. Den känns som den vore byggd i pansarstål, den föll en gång från ett räcke ca 2 m ner på en trätrappa och främre ringen på objektivet fick sig ett par bucklor, därav det lite skamfilade utseendet.

*

***

WAHLINS TAPET

***

Som jag var några minuter före Måns på fiket (Wahlins) hann jag ta ett par bilder därinne innan han kom. Sånt är lite roligt, att snabbt ta några bilder utan att fundera eller leta efter vinklar. Fondväggens tapet kändes lockande, så här blev den.

*

*

***

MÄNNISKOR 2 - MÅNS HAGBERG

***

Nej, lugn, jag ska inte ge mig in på några personbeskrivningar, bara berätta att vi hade tillfälle att träffas igen i förmiddags. Som vanligt på Wahlins kafé i Norrköping, på lagom avstånd från Måns´ hemmaport. Jag hämtade I i morse från det särskilda boendet hon varit på under förra veckan, men eftersom yngsta dottern är här över dagen hade jag tillfälle. Trevligt som vanligt att samtala med Måns. Precis som vid andra träffar med fotonördar är det ingalunda självklart att samtalen mest handlar om bilder och kameror. Just Måns och jag har ju det gemensamma att våra hustrur båda är demensdrabbade. På olika sätt men ändå, och där finns många lärdomar och erfarenheter att dela, det känns bra. Samtalet vandrade vidare över ämnen som ärkebiskop Martin Modéus, religion, själen och sånt vidare till fästingar och mer konkreta ting. Precis som det ska vara, tack Måns!

*

Måns i berättartagen

*

***

MÄNNISKOR - LIVIA FRÄNKEL

***

Hon är nu 95 år, Livia Fränkel, och jag har hört henne förut. När jag satte mig i bilen för att åka tillbaka till Finspång  var hon dagens sommarpratare. Få gånger sitter jag trollbunden men det gjorde jag idag. Igen. Hon berättar om sitt liv, om judeförföljelserna och förintelsen. Har ni inte hört henne, lyssna! Det mesta bleknar i jämförelse. Jag önskar att ingen niondeklassare skulle få gå ut skolan utan att hört detta. Hela berättelsen. Dagens mediavärld är fullständigt fylld av superlativer om världens alla små bekymmer, Livia tror jag inte använde en enda superlativ någonstans. Ändå berättar hon med lugn röst, där man bara ibland anar känslorna bakom, om det mest vedervärdiga som människan  förmått, samtidigt som lusten och hoppet att leva aldrig lämnar berättelsen. Oerhört. Tack SR! 

*

*

***