Tecken på livets oförgänglighet? Eller julgranen som vägrar ge upp.
Det här var vår julgran 2019.
Den inköptes i Trollbäcken i Tyresö, hos den vanliga julgransförsäljningen som Lions anordnar, tre dagar före julafton. Sedan stod den på sin vanliga plats i vardagsrummet, behängd med de vanliga julgransprydnaderna, tills det var dags att slänga ut den som vi vanligtvis gör sådär i trakterna kring tjugondagknut. Vilket också var fallet i år. Och som vi brukar göra ställde vi då ut den i trädgården, i väntan på det vanliga förfallet, dvs en mer eller mindre långsam nedvissning, brunfärgning och förlust av barr, tills den åker med trädgårdsvårstädningsresterna till tippen, eller återbruksanläggningen. Men då den inte barrade slängde vi den inte som annars bakom vedhögen, utan den ställdes i ett hörn mellan syrenhäcken och doftscherminen, vid äppelträdet.
Och idag skriver vi den 23. Mars 2020 (bilderna tagna igår).
Där har den stått tills nu, och står fortfarande kvar. Lika fin och till synes oberörd av tidens tand som någonsin ett träd som växer i skogen kan vara. Bara att den växer inte längre i skogen. Rotlös står den kvar i sin julgransfot, lämnad åt sitt öde, utan någon som helst skötsel.
Det är nästan lite kusligt, det där att den vägrar ge upp och låta sig brytas ner. Eller kanske det är ett tecken? En föraning om det inte behöver vara så märkvärdigt att åldras, att kanske till och med 70-plussare också kan ha en plats i livet, om det än är ett hörn vid ett äppelträd.
Vi ser tiden an!
På återseende//Göran
Naturens luner er uransaglige.
Jeg kan godt lide, at du giver et positivt håb for os 70+ere :-)
Jeg venter spændt på fortsættelsen af denne spændende saga.
Hav det godt.
//Erik//.
Hälsningar//GöranR
Med vänlig hälsning/Gunte..
//GöranR