Maläjlyckan

Maläjlyckan ligger i Norra Misterhult, utmed byvägen till Exhult. Här har det under slutet av 1800-talet tillverkats pottaska och det har också legat en backstuga på åkern, där det lär finnas rester kvar av grunden. Närmsta grannhuset Lillgården, använde åkern för att odla potatis. I början av andra världskriget (krigsvintrana 1939-1942) hade militären läger här, och för sanitära behov fick man låna Lillgårdens utedass. Krigsvintern var mycket kall, i södra Sverige uppmättes köldrekord, på över 30 grader.

"Maläj-Swännen" (Sven Persson, 1806-1870) bodde i en jor`stu`a. Där fanns en stor sten som de hade till bord. Ungarna brukade sitta uppklättrade på den. Mor talade om, att när de gick till julottan vid fyratiden på juldagsmorgon, då låg "Maläj-Johannesen" (Johannes Pettersson, född 1851) och brände pottaska i "Bögehåltet".   

Pottaska
Pottaska användes vid tillverkning av såpa, glas, krut, färgämnen och läkemedel och gav för utmarksbönderna ett välkommet tillskott i kassan, lönsammare än tjärbränningen. Pottaska ska ha använts redan av egyptierna 1000 f. Kr. vid tillverkning av glas. Det är också ett mycket gammalt rengöringsmedel och betmedel vid växtfärgning. Tillverkningen i Sverige spelade lokalt en ekonomiskt viktig roll för bönderna, men påverkade skogen genom mycket stora uttag av lövträd. Skogsskövlingen av asp- och björkskogarna var omfattande. Enligt några uppteckningar sägs det att 1 000 kilo virke gav ungefär 1 kilo pottaska. Finns även uppgifter om, för att framställa 185 kg pottaska behövdes ett hektar 70-årig björkskog. Många har hävdat att skogen därmed tog stor skada.

Textavsnitt från "Lyckan", av Ivar-Lo Johansson
”De gamla talade ibland om hur det var, när det skulle tvättas på slottet, sa jag. Kvinnorna beskrev hur det gick till, när de skulle börja med friherrinnans tvätt. De fyllde björkaska i linnepåsar och hängde påsarna i den stora, immande tvättgrytan. Sen kokade de lut av björkaskan. De skulle skrubba tvätten klockan ett på natten. Tidigare hade de lagt i blöt i två stora bykbaljor och efter det skulle de dra upp tvätten och låta den vattenrinna. De hängde påsar med aska i tvätten, medan den låg i blöt, också då i små linnepåsar. Björkluten skulle vara så stark att en fjäder knorrade sig. De hällde björkluten över byken flera gånger, sen skrubbade de i asklut och använde hemkokt såpa. Fyra pipor och fyra extra kvinnor från godset var kommenderade till tvätten, som började klockan ett den första natten. De höll sen på i tre dagar. Männen bar byken upp på en vagn, och kvinnorna följde efter ner till dammen för att klappa. Om vintern slog de hål på isen. Kvinnorna måste sno halmband om benen ända upp till knäna för att skydda sig mot kylan. Men ibland måste de resa sig upp och hoppa och slå händerna mot varann för att kunna behålla något av värmen kvar”.

Textavsnitt från "Markernas visdom" av Nils-Erik Landell
"Bönderna högg ned skogarna, lät dem ligga och torka något år för att sedan bränna. I dessa svedjeland odlades rovor och råg. Virke höggs, även för export. Men under 1700-talets två sista decennier var värdet av exporterad tjära dubbelt så stort som exportvirkets. Mängder av lövskog användes för att framställa kaliumkarbonat, som kallades pottaska därför att askan av träden urlakades i lerpottor. I söder avverkades bok och i norr björk. Men bara en procent av vedens torrvikt gick att nyttiggöra som aska, vilket användes för färgning och glastillverkning. Ändå var under en tioårsperiod från 1738 den årliga exporten  av obehandlad aska 776 ton och av pottaska 1 500 ton!"

Maläjlyckan, ligger utmed byvägen i Norra Misterhult, där pottaska tillverkades en gång i tiden. 

Maläjlyckan.

Källor
Nils-Erik Landell, Markernas visdom, 1990
Lars Lundberg, Mormor Berättar, 1982
Vera Melin, Norra Misterhult, 2020
Jämshög
Stockholms universitet
Shenet

Håris

Botanist Lennart Engstrand förklarar att det vita luddet är vättarnas skägg. När de var uppe och festade på natten och fick bråttom att gömma sig när morgonen kom fastnade de med sina skägg...
En mer naturvetenskaplig förklaring för den här isen som har många namn: vätteskägg, sidenis, håris, bomullsis är att den uppstår under vissa speciella betingelser. Temperaturen ligger runt noll, det fryser på natten och töar på dagen och så måste vi ha en pinne som ska vara lite förmultnad, angripen av svamp så att den är porös. Barken ska spricka så att veden blottas. På dagen när det töar sugs vatten in, och på natten fryser det. Volymen ökar och ur varje mättad por trycks ett "hårstrå" ut. 
Det ska vara rätt hög luftfuktighet. Det forskas en del på vad mer som krävs och det finns studier som visar att det ska vara en viss sorts svamp eller en viss sorts bakterie för att fenomenet ska uppstå.

Källor
Naturmorgon, 2018-01-20

Nötskålen

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem i Norra Misterhult (Gustavslund) togs fram vid jul och var placerad i finrummet, på ett runt litet bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen, midsommar, jul, nyår och större kalas. Under den kalla årstiden fick det eldas rejält i kaminen och särskilt under jul- och nyårshelgen för att få upp värmen, det tog lång tid med många vedinlägg och det tog hårt på den inburna veden. Det blev också en speciell och trivsam doft i rummet allteftersom temperaturen steg och rumsfukten försvann. Det var far som skötte eldningen i finrummet, ett rum som det "sitter i väggarna" om alla kalas och festligheter av de alla de slag som ägt rum, oftast dokumenterades i gästboken, ibland glömdes den förstås att tas fram.
Vedboden låg som tur var nära till bostadshuset. Det var förstås inte särskilt roligt att bära in ved när det var kallt och snön yrde där ute. Det var inte mycket att välja på, man ville ju själv inte frysa, dessutom var det också mysigt att sitta inne och kuraskymning och höra amerikaklockans pendel, efter ett väl förrättat arbete. Det heter som bekant, att veden värmer flera gånger.
Under sena kvällen blev det jämmer på att det blev alldeles för varmt i rummet ("hett så det loar") och en allmän uppmaning att inte lägga in mer, det fick till och med vädras, fastän det kändes hårt att släppa ut den goe spisvärmen som det kämpats med hela dagen.
Jag vet aldrig att det var brist på ved något år, den räckte alltid till och vedbon var lagrad för två säsonger med ren björkved, finhuggen och vällavad. Det var också noga med att det fanns tänneved och spetor tillhands, för att det skulle ta sig lätt om mornarna. 
Eftersom det inte fanns någon elspis i min barndom, eldades det i en järnspis med järnringar hela året för matlagning och varmvatten till hushållet, så det gick åt ved även på sommaren. Ovanför spisen och i skorsten fanns ett luftspjäll som reglerades via en kedja. När det var vinter togs skidorna in med viss övertalning och spändes mellan krokhållaren och spisen för att få fina böjar, blev extra bra om man hängde en tyngd baktill, oftast ett par stövlar. Såg alltid imponerande ut om man hade fina böjar.
Trots att innanfönstern var tätade med vadd och fönsterremsor och smyckat med eterneller blev det kallt framåt morgontimmarna. Vid långvarig och sträng kyla blev det rimfrost på rutorna, även invändigt och i fastun frös laken till lutfisken.
Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson, (1894-1948).
Det tillhörde också en originell nötknäppare, med formen av en gubbe och en i metall. När det var julkalas kom även gästboken fram och placerades på det lilla bordet tillsammans med diverse tilltugg, bl.a. cigariller.

Nötskålen som omtalas i texten.

Det var en liknande nötknäppare som också användes.

Nötknäppare i trä, men inte den som omtalas i texten.

Pipa som hängde som prydnad i finrummet.

Det var en liknande kamin det eldades i vid festliga tillfällen, och extra
spännande och högtidligt på julafton. Tomten fick ju inte frysa.  
Jag kommer också ihåg att det blev en speciell lukt i rummet, inte av
rök, utan en känsla av feststämning.

Lutfisken
"Än i dag kan vi nordbor chockera våra utländska gäster bara genom att beskriva proceduren för lutfisk. 
Entusiastiskt berättar lutfiskälskarna om en torkad fisk som blötlägges en vecka i ett stort kar.
Sedan tas fiske upp, baljan rengörs och botten täcks med släkt kalk. Inför allt mer tvivlande åhörare fortsätter beskrivningen med själva luten som
görs av kristallsoda, som inte skall förväxlas med kaustiksoda, samt vatten så det täcker fisken.
Efter en vecka är fisken så mör att man lätt kan köra ett finger genom den.
Ytterligare två veckor ska fisken ligga i blöt i enbart vatten innan den är färdig 
att kokas".

Litteratur 
Kristina Li Olls: Så åt och drack man förr ... 
Bokförlaget Settern

Ett gammalt torp

Minnen från ett gammalt torp, "Murar-August", Norra Misterhult.

Kolmila

Minnesmärke efter en kolmila i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol. Ingen person känner till något om någon kolmilan, så den måste vara gammal, kanske senare delen av 1800-talet. Några tecken på att där varit någon kolakoja går det inte att hitta. Platen är märkt med skylt.

"Svart smyger natten kring  stenströdda land somna ej, somna icke in! Om du somnar in kan du väckas av en helvetes brand och den brödlöses sorg skall bli din". Dikt av Dan Andersson.

Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med  virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila 

Kväll (En dikt från boken "En doft av Milrök", utgiven av Finnerrödja Kulturförening. 1983)
Dagen har stillnat, kvällen har kommit,
i kolkojans eld-dunkel-ljus.
Vi samlas en handfull,
kring kaffe och småprat,
medan skymningen faller, runt koja och hus.

Då kommer en spelman, klaver har han med sej,
                      ---inbjuds att sitta---,
han gör så och drar
ett tag uppå bälgen och trevande toner
blir till vissa så fullödigt klar.

Han sjunger för kolarn, och endast för honom,
sången om kolningens möda och id.
Han sjunger om nätter
med slag uti milan,
men även om arbetets glädje och frid.

Sen samlas vi alla, vid granristäckt vindskydd,
där stockelden flammar mot skyn,
och dragspelets toner,
de stiga och falla,
samt slukas av natten, i storskogens bryn.

Lågorna dansar och spelmannen spelar,
ömsom smekande mjukt, ömsom stormande vilt.
En stämning förtätad,
en kväll som man minnes,
när afton förrunnit och tiden oss skilt.

Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Kolarliv
Kolning
Kolbulle
Skogensveteraner
Träkol och milorna
Spår av kolning
Kolbottnar i Vaggeryd

Litteratur
Dan Andersson, En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976.
Dan Andersson, Kolarhistorier, Zidermans, 1978.
Finnerödja Kulturförening, En doft av Milrök, 1983. 
John Käll, Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999.
Kolarliv, Bo Westling, Reklamtryckeriet, Köping, 2019.