Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

Hjärtan i mörkret

Kvarteret andas tungt under stjärnorna,
en pappa går med sitt barns hand i sin,
genom kvällen där ljusen dämpats
och skuggor vävs till osynliga väggar.

Flera skott river luften,
ljudet rör sig långsamt genom natten,
och blandas med barnets rop,
när pappan faller, tyst och tung.

Blåljusen skär genom gatans mörker,
kastar skarpa mönster mot fasaderna,
poliser som ordlösa samlar vittnen,
ord som faller sönder i deras fickor.

Rädslan ligger tjock över kvarteret,
som tungt regn, som något osynligt och klart –
en oro som går runt bland namnlösa ansikten,
som en eld utan låga, en hemlig skugga.

Gängen rör sig dolda i tystnadens vrår,
osynliga kedjor av hot och löften,
ett annat språk, en annan trakt
som lever parallellt under samma ljus.

Och när blåljusen långsamt lämnar,
kläs höghuset i hjärtan,
som flämtande ljus mot natten
för dem som ännu tror,
och vägrar att ge upp.

Text och foto: Mikael Good

Kajornas dans

Dimman välver sig tung över Vättern,
lindar in morgonen i gråa svepningar,
tystar världen i mjuka lager,
som om någon stor och gammal vill dölja allt
och skydda det för vintern.

Motorvägens sorl når hit, ett dovt eko,
ett avlägset pulsslag som rullar genom diset
och blandar sig med doften av fuktig jord och sot,
en påminnelse om eld och rost som faller
i denna tid av glöd och förlust.

Kajorna samlas i mörka flockar ovanför,
de vänder i skarpa bågar, rör sig som en enda kropp,
sänker sig i virvlar över stilla vatten,
där Vättern ligger blank och svårtolkad,
en spegel där inget reflekteras, bara försvinner.

Och där står vi vid strandkanten,
inramade i det som förbleknar och stillnar,
som skuggor som väntar på kylan,
med löv under fötterna som viskar, som brinner,
innan de löses upp i det stora grå.

Text och foto: Mikael Good

Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?

Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.

Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?

Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?

Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.

Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.

Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.

Text och foto: Mikael Good