Är det för sent för hjältar?

Vi lever i en tid då mycket är på väg åt fel håll och annat är på väg rent åt fanders. Hur kan man motivera sig att tro på en vändning i en värld där polariseringen slår nya rekord varje dag som går?

Hur har vi hamnat här egentligen? Jag är orolig. Ryssarna krigar och hotar med kärnvapen men låtsas som om det är en liten specialoperation. Var tar det där vägen? Israel kör över Gaza och Kina skramlar med vapnen. Galningen Trump kommer nog bli president igen. Hur är det ens möjligt? Högerextremism är rumsrent och solidaritet är ute. Vi lyssnar inte på forskning längre utan alla vet bättre själv. Vetenskap är ute. Vi säljer ut vården och omsorgen till vinstintressen och tror att kvaliteten ska bli bättre?! Klyftorna i Sverige bara ökar och ökar. Det finns anledning till oro. Så är det för sent för hjältar? Jag vet inte. Vi behöver bra ledare. Goda krafter. Ett politiskt samtal som inte är förgiftat. I brist på uppenbara alternativ sätter jag mitt hopp till de här två killarna på pendeln från Solna. 

Vägval.

Det finns hur många som helst att göra. I stort och smått. Helt obegränsat. En del val man gör verkar vara ganska betydelselösa medan andra ändrar riktningen på ens liv. Men det kan vara svårt att veta vilka som är vilka.

Här är ett par som inte riktigt visste vart de skulle. Antagligen inget viktigt alls. Troligen letade de bara efter någon affär eller så. Men vem vet?! Kanske hände något viktigt i deras liv till följd av valet. 

När man gatufotar en dag gör man oerhört många val. Sedan kommer man hem med de bilder man tog. Går igenom dem, slänger det mesta, redigerar de bästa. Men vilka bilder skulle man tagit vid andra val? Skulle man månne kommit hem med en riktig höjdare för en gångs skull? 

Men sådär kan man inte tänka. Då blir man tokig.

Tänk inte på det Anders!

Skriv för guds skull inget blogginlägg i ämnet...

/ Anders J

Solen - The Comeback! (Part 2)

Glädjen över vårens ankomst vet inga gränser! För egen del blir det här tydligare för varje år som går och jag är verkligen inte ensam. 

Det var mulet när jag gick ut i går. Sedan kom regnet. Nåväl. Jag fotade på. Stod under tak och försökte, helt utan framgång, skapa något av värde.

Så småningom hamnade jag på turistgatan nummer ett här i Stockholm; Västerlånggatan. Då händer det! Solen bryter fram och en helt annan atmosfär med den. Folk andas ut. Släpper ned axlarna. Njuter. Gläds. Turister, stockholmare, religiösa tokar och ateister är helt plötsligt i samma båt. En härlig båt att befinna sig i.

/Anders J

Solen - The Comeback!

Jag tror de allra flesta blir glada när våren kommer. Som gatufotograf är man inte annorlunda. Det är något av en befrielse!

En del fotografer är jätteduktiga på att gatufota på vintern. Rent av föredrar den. Jag hör inte dit men brukar ändå plåta en hel del på vintern. Den här vintern har varit annorlunda. Livet har kommit i vägen och jag har inte alls varit ute så ofta som jag brukar. 

Nu andas jag dock vårluft och jag är inte ensam. Jag har sällan sett så många kameraflanörer ute. Pågår det månne en gatufotoboom i Stockholm och vad beror det i så fall på? Kanske Snickeriet Street har en positiv påverkan?

Hur som helst så är solen tillbaka! Ljuset. Efterlängtat! Just nu har vi det hårda vårljuset att handskas med men snart blir det varmare, mjukare. 

Jag har som mål i år att lägga fler fotodagar i Stockholm än jag gjorde 2023. Vi får se hur det går. I skrivande stund ligger jag klart efter men är optimistisk till att lyckas! 

Det här är ett par bilder från påskafton.

/Anders J

Somliga märks mer än andra.

Min rubrik säger givetvis ingenting nytt. Men ibland blir det lite lustigt ändå.

I maj förra året var jag i Rom och fotograferade och på förmiddagen en 17:e befann jag mig vid centralstationen Termini. Jag spenderade en timme eller så med att plåta folk däromkring. Bland många andra tog jag en bild på en rödhårig kvinna som kom gående åt mitt håll. Henne ville jag ha en bra bild på!

Men bilden blev medioker och en stund senare tog jag tunnelbanan därifrån. Jag åkte till stationen Cirpo och sedan spenderade jag dagen med att fota i området norr om Vatikanstaten. Tidig kväll kommer jag ned till Peterskyrkan och vem dyker upp där om inte den rödhåriga kvinnan! Av alla dessa människor jag fotade vid Termini 6 - 7 timmar tidigare var det nog inte jättemånga jag skulle känna igen på en gång. Ny chans alltså! 

Inte heller den här bilden blev någon kioskvältare men ändå en förbättring. För mig är det ändå en rolig historia. Jag tog en omväg till Peterskyrkan medan hon gissningsvis gått via Colosseum och Pantheon dit. Innan dess har hon checkat in och lämnat sin ryggsäck på hotellet. Jag var glad att få en andra chans och jag tycker mig ana ett leende hos kvinnan. Hon var nog glad över att återigen bli uppmärksammad av den där stilige fotografen som hon kom ihåg från Termini!

/Anders