OmTag. Långfredag

På långfredagen blev jag bjuden på restaurang av min brorsdotters kille, det var hela släkten skulle man kunna säga: brorsans båda barn och deras barn som också börjar bli vuxna. Tiden upplevs som om den går fortare och fortare ju äldre man blir, ett lustigt men sant fenomen.

Jag läste någonstans att det beror på att vi relaterar till tiden som förhållande till den tid vi redan levat. Alltså upplever vi tiden mellan till exempel 7 och 14 år som ungefär lika lång som perioden mellan 14 och 28 och så vidare, tror det ligger en del i detta. Nu känns det ungefär som om man riskerar att missa hela sommaren om man råkar nysa vid fel tillfälle. I och för sig missade jag den gångna sommaren utan att nysa, men det var jag nog inte direkt ensam om.

Oavsett om upplevelsen av tiden ändras med åren så ändras i alla fall en del annat. Nu till exempel har de flesta krogar öppet på långfredagen, även om en del kanske stänger lite tidigare. När jag var i svängen har jag för mig att det bara var Monte Carlo i korsningen Sveavägen Kungsgatan och någon Pizzeria i Huvudsta som höll öppet.

På Monte Carlo var det en hel del ljusskygga typer, och på Pizzerian var det ingen alls förutom de som hämtade hem pizzor till TV-sofforna. Hur som helst var det betydligt trevligare att sitta med nära och kära och inta en god middag på restaurang än att sitta hemma med tungt sinne och titta på något ännu mera tungsint på TV, men även TV verkar ha släppt långfredagstraditionerna och det är i alla fall inget som jag deppar över.

Ha en bra fortsättning på påsken!

OmTag. Vivian Maier

Jag köpte boken med Vivian Maiers bilder för ett tag sedan. Vid första genombläddringen tyckte jag inte att bilderna var så märkvärdiga, så boken blev stående i bokhyllan, tills i går kväll. När jag nu tog mig tid att verkligen titta igenom boken framstår bilderna och fotografen som betydligt bättre än vad min första genombläddring antydde. Maier hade en fin förmåga att komma nära utan att störa, ofta ser man att hon har ögonkontakt med de hon fotograferade på gatorna och ofta är bilderna tagna mycket nära utan att man får känslan av att fotografen upplevts som påträngande.

Maier var lite av ett mysterium, ingen formell utbildning, aldrig erkänd eller ens känd som fotograf och ensamlevande jobbade hon som ”barnvakt”. De flesta av sina bilder tog hon i Chicago under sina dagliga promenader, hon lämnade efter sig 100 000 negativ, filmer och ljudupptagningar vilka hittades av en slump när en eldsjäl ropade in en kartong negativ på en auktion. I dag har hon, efter sin död, fått den uppmärksamhet som hon drog sig undan när hon levde. Vivian Maier, en stor fotograf och ett lika stort mysterium.

OmTag. Filmtips och en fika med Claes

I går kväll blev det en fika med Claes, han hade med sig en riktigt bra rulle om Don McCullin som jag fick låna. För de som inte vet vem McCullin är så är han kanske den främste skildraren av misär, orättvisor och konflikter till dags dato.

Läs gärna på Wikipedia för lite bakgrundsinfo så slipper jag skriva samma saker här :). Det stora med filmen liksom hans båda böcker, Unreasonable behaviour och Shaped by war är hur han visar på krishärdar och krigs vansinne och förklarar hur det drabbar de människor som berörs. Han problematiserar även detta med att jaga bilder och stories där man profiterar på andras elände. Nu har han sedan ganska länge fotograferat det engelska landskapet runt Somerset där han bor, delvis som terapi för att försöka hela sig själv efter allt elände han upplevt som bildjournalist.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av bildjournalistik eller bara dokumentärfoto i största allmänhet att titta på filmen, en stark upplevelse som kommer att ta ett tag att smälta.

Tillägg: Här finns ett kortare bildspel där McCullin berättar.

Lite mer med McCullin sevärt från tuben:
Del1, Del2, Del3, Del4

OmTag. Lite tillbakablickar och annat på småtimmarna.

En av de första nattbilderna jag tog som öppnade mina ögon för vad det går att få till när det är så mörkt att ögat inte uppfattar så mycket var denna tagen under Västerbron med fullmånen hängandes i kanten.

I natt var det fullmåne igen, men till skillnad från då så blev det inget fotograferande. På natten föredrar jag att plåta med svartvit film och långa tider, filmen beter sig på ett sätt som jag gillar när tiderna blir långa, dessutom kan jag kompensera för kontrasten vid framkallningen.

Nu går det bra att plåta digitalt också, men då får man ofta ta flera exponeringar och använda HDR för att få ungefär samma uttryck. Och för mig som är lite konservativ vill jag att det skall räcka med en exponering, dessutom blir tempot i nattfotograferandet med film en meditation i sig själv som jag har nytta av.

Uppfräschningen av lägenheten fortskrider i sakta mak, så i dag skall jag försöka hinna med att fika med vännerna på Hornsgatspuckeln. Det var länge sedan jag träffade gänget och det känns som om det är hög tid. Det är inspirerande att träffa likasinnade lite då och då och avhandla lite fotografi och annat. Jag får väl visa upp min nya kompakt, om man vågar gå dit utan Leican förstås :).

Annars är det ganska precis tre år sedan jag förlorade min far och i och med detta även mina vistelser i de Värmländska skogarna. Jag saknar honom varje dag fortfarande och även avbräcken från staden kan jag sakna ibland, just den kravlösa rogivande tillvaron är nog något jag skulle behöva ibland. Jag är ju ingen person som prompt måste göra en massa saker, snarare tvärt om och då var samvaron med farsan perfekt. Vi kom bra överens och ingen av oss var speciellt mycket för att göra en massa saker.

OmTag. Bra saker kräver sin tid

Att många fotografer gör sina bästa arbeten ganska tidigt för att sedan inte komma upp till samma nivå är ett faktum, visst finns det undantag, men ganska ofta är det på det sättet. Frågan är då vad detta egentligen beror på?

En del har säkert att göra med att nyfikenheten tenderar att avta ju mer man levat och varit med om. En annan orsak kan vara att de flesta av oss (skulle jag tro) uppskattar stabilitet, trygghet och lugn och ro när vi blir äldre. Bra fotografi i den dokumentära genren kräver nog såväl nyfikenhet som att man kan tumma på den egna komforten, och som sagt viljan och uppoffringen som krävs avtar nog ofta med åldern.

Sedan tycker jag att det generellt görs färre genomarbetade bildreportage idag vilket säkert har sina förklaringar. Dels har nog dokumentärfilmen tagit över en ganska stor del av dokumentärfotografins roll vilket medfört att det finns en ganska begränsad marknad för bildreportagen. Men jag är också övertygad om att levnadskostnaderna har en ganska stor inverkan på hur det ser ut.

På, låt säga 70-talet, gick det fortfarande att leva på väldigt lite pengar. Billigt husrum, om än spartanskt, gick att finna i de större städerna och mat för att klara sig kostade inte heller speciellt mycket. Dessutom såldes en del arkivbilder och det fanns tillgång till lite brödjobb som kunde hålla en fotograf flytande. Ofta fanns också köpare av bildreportagen som kunde vara med och delfinansiera projekten. Det mesta av detta är det nog sämre med idag.

Om vi tar Anders Petersen till exempel så lade han ned flera år på Cafe Lemitz, lika dant med projekten om kriminalvården och psykiatrin. När han nu åker land och rike runt och skall färdigställa en bok och en utställning från någon plats där han fått vistas i några veckor säger det sig själv att det inte kan bli samma sak. I de tidigare arbetena ser man att det finns en närhet, ett personligt deltagande och en värme. Sådant kräver en relation till de man fotograferar och detta i sin tur kräver tid, massor av tid.

Lika dant är det med till exempel Bruce Davidson, hans projekt sträckte sig ofta över flera år, och så blev det bra också. Vår egen Sune Jonsson harvade runt i sitt Västerbotten en halv livstid för att skriva fotohistoria. Christer Strömholm ägnade närmare tio år till att porträttera de transsexuella runt Place Blanche. Och så rullar det på, fotografi av den kalibern kräver tid, mycket tid och i dag finns ganska få som är beredda att betala vilket i kombination med höga levnadsomkostnader gör det svårt tror jag.

Bristen på tid och därmed möjlighet till fördjupning jagar fram sensationer och det omedelbart slagkraftiga, personligen tycker jag att det är en tråkig utveckling, andra får tycka vad de vill.